I Medelhavet är det svårt att gå på grund. Jag tror på fullt allvar att de flesta seglare skulle klara av att kajka runt här i ganska många år utan att någonsin läsa ett sjökort, och ändå klara sig utan några större missöden. Så länge man håller sig en bit ifrån kusten och har lite uppsikt där vattnet ändrar färg från blått till turkost. Trots det har jag aldrig förut sett så många båtar med köl- och roderskador. I många hamnar står det båtar på land som saknar en eller flera av sina utstickande undervattenslemmar. Nyare båtar brukar vara pryda av sig och gör allt för att dölja sin underkropp för nyfikna – snabbt som bara den hänger män i anonyma arbetskläder upp presenningar runt båten och utför hemliga saker därunder – medan lite äldre båtar brukar vara mindre blyga.

Förra sommaren ankrade vi utanför den lilla semesterorten Ligia (precis söder om Lefkas stad), och fick av grannarna i båten bredvid höra att vi precis missat ett sjödrama. Ungefär en timme innan vi anlände hade en tvåbarnsfamilj seglat rakt in i en undervattensmur (väl utmärkt på sjökortet och synlig för blotta ögat). Båtens köl bröts av och skrovet vattenfylldes snabbt. Efter någon minut vände sig båten upp och ner och vi kunde med egna ögon se den köllösa undervattenskroppen sticka upp några decimeter ovanför vattenytan. Där det fram till nyligen suttit en köl fanns nu bara ett gapande hål. Lyckligtvis blev familjen snabbt räddade men allt gick så fort att de inte fick med sig något annat än kläderna de bar.

Personligen har jag svårt att förstå hur det är möjligt att båtar som riskerar att tappa kölen vid grundstötning kan vara CE-märkta. Kanske är det dags att börja låta Euro NCAP (organisationen som krocktestar bilar och delar ut upp till 5 stjärnor) krocktesta segelbåtar? Eller är det bara jag som är nitisk av mig och ställer orimliga krav?

Att en stor del av Medelhavets segelbåtsflotta är charterbåtar påverkar säkert olycksstatistiken. Men just därför borde man kanske också ställa extra höga krav på dessa?

Svenska Kryssarklubben är världens största ideella båtförening med ca 43 000 individuella medlemmar. Många av er som läser denna blogg tillhör säkert någon av dem, men för er som bor långt ifrån Sverige eller kanske är nybörjare på sjön kan jag berätta att Kryssarklubben grundades 1923 och att en av de grundläggande tankarna bakom den är att främja långfärder till sjöss. Ett måste för oss som älskar båtliv och som använder våra båtar till att se oss omkring i världen.

Klubbtidningen (som dessutom är ett seglingsmagasin och säljs i butik) heter På Kryss och i det senaste numret kan man bl.a. läsa om hur det är att ha ”havet som hem och arbetsplats”. Du har säkert redan räknat ut vem som har skrivit artikeln … Jättekul att bli publicerad i denna anrika tidning! Och passande nog för oss kan man numera läsa På Kryss som e-tidning. Äntligen kan vi medlemmar som befinner oss långt hemifrån hålla oss uppdaterade och få reda på vad som händer på hemmaplan. I samma nummer har en annan f.d. Malmöbo skrivit en artikel om hur det är att ha ”Hela världen som skola” och även här kan ni säkert räkna ut vem som ligger bakom? Just det – Linda Hammarberg på Mary af Rövarhamn, mamman i familjen som lämnade Malmö nästan precis samtidigt som oss och nu har seglat hela varvet. Trots att vi visste vem de var långt innan de gav sig av och följer deras blogg har vi aldrig träffats (om man inte räknar den där gången de kom förbi och hälsade på våra vänner Johan och Lina som råkade befinna sig på vår båt). Vi hade hoppats att våra vägar skulle korsas men tyvärr ser de inte ut att göra det. Deras äventyr på haven är snart slut men vem vet – kanske träffar vi på dem när vi besöker Sverige någon gång i framtiden? Om du av någon anledning missat deras välskrivna och underhållande blogg är det på tiden att du besöker den! Särskilt passande är den om du är förälder och drömmer om familjeäventyr.

P.s. Jag hoppas på att få tillstånd att lägga ut artikeln här inom kort, om du inte kan bärga dig finns senaste numret av På Kryss i butik från och med i dag.