Tyskland

You are currently browsing the archive for the Tyskland category.

På allmän begäran (eller om det kanske var på min systerson Axels …) kommer här några rader om den märkligaste hiss jag någonsin har åkt i.

I alla slussar vi har tagit oss igenom åker man antingen upp eller ner i takt med att vattnet i slusskammaren långsamt fylls på. Men det finns en (eller rättare sagt två) som skiljer sig ifrån mängden: slussarna i Schiffshebewerk Lünenburg på Elbe-Seitenkanal.

Tysk ingenjörskonst har försett världen med en märklig bastard som är ett mellanting mellan en sluss och en gigantisk hiss. I något som påminner om ett jättebadkar med måtten 12×100 meter fick vi och vår lilla segelbåt känna på hur det är att på bara några minuter susa 38 meter upp i luften, utan en enda krusning på vattenytan. Tillsammans med en liten turistbåt gled vi in i badkaret, förtöjde i knaparna längs sidan och bevittnade hur kanalen vi nyss hade gått på försvann under oss i ett huj. Den högsta och garanterat enklaste slussen hitintills!

Den enorma betongkatedralen som omgav oss såg ut som något klippt och skuret ur en gammal James Bond-film. I högtalarna som omgav oss ekade tyska röster mellan väggarna och någonstans bakom kontrolltornets tonade rutor tyckte jag mig ana en man, sittandes i en elegant designad 60-talsfåtölj, med en vit långhårig katt i knäet.

För några dagar sedan upprepades känslan av att vi befann oss i en Bondfilm. I den nästan löjligt fina staden Maastricht i södra Holland upptäckte vi en gratisparkering mitt i centrum. Piren var fullbelagd men en välklädd man ombord på något som såg ut som Disco Volante (skurkens hightechbåt i Åskbollen) erbjöd oss att lägga till utanpå dem.

Tyvärr blev vi aldrig inbjudna på Martinis och roulette men jag lyckades ta en spionbild …

Okej, låt mig bara göra en sak fullständigt klart med en gång. När jag bokade den här resan stod det ingenting om orkaner mitt på blanka eftermiddagen. Inte heller om kaskadvågor stora som höghus (det är ju en flod, för Guds skull!) eller, för den delen, att man plötsligt skulle behöva leta fram räddningsvästen som i det rådande klimatet hade förpassats ganska långt ner i kistbänken till fördel för bikini och solhatt …

Så när vi satt där på Rhen och höll i oss (och inte minst i biminin och radarstolpen och solpanelsfästena) för allt vad vi var värda, kryssade i blindo mellan pråmarna och undrade om vi skulle komma levande ur det här, tog jag det djärva beslutet att det där med båtar nog inte är något för mig i alla fall. Skönt, tänkte jag, nu vet jag det. Alla de där förledande sköna stunderna när man vaknar i en naturhamn, tar sitt morgonbad tillsammans med allsköns nyfikna fåglar, glider in i en stadshamn och hoppar iland precis utanför ett café som serverar en gudomlig espresso, plötsligt får kontakt med en intressant och supertrevlig båtgranne som såklart bjuder ombord en på en kall öl eller ett glas rosé i den varma kvällen – allt det där byter jag gärna bort mot att slippa uppleva något sånt här igen. Tänkte jag. Då.

Men plötsligt kände vi hur stormen bedarrade. Himlen, som legat som ett tungt, svart lock över oss den senaste timmen, sprack upp och solstrålar letade sig försiktigt ner och värmde upp våra spända muskler. Vi tittade förundrat på varandra: var det över nu? Floden återgick till att vara en flod i stället för ett kokande hav och sakta men säkert återställdes ordningen i trafiken. Och titta, där framme låg ju Nijmegens yachthamn, precis nedanför alla färgglada restaurangmarkiser som prydde ett hundratal meter av kajkanten. Vi smet in mellan en enorm danskflaggad skuta och en holländsk semesterpråm, gjorde fast, stängde av motorn och började skratta, smått hysteriskt.

”Vilket äventyr! Tänk att vi klarade det! Och vår fantastiska Isola, hon fixar ju vad som helst! Och du, Adam, som du lotsade oss mellan pråmarna!” ”Men du då, Camilla, att du var så lugn! Och vilken sinnesnärvaro, att du tänkte på att plocka fram luckorna när det stormade och regnade som värst, så att inte båten fylldes med vatten!” (Här måste jag faktiskt erkänna en sak. I mitt förvirrade sinnestillstånd hade jag främst en tanke i huvudet: när det stormar så mycket att man inte tror att man ska klara sig, då är det bara en sak som gäller och det är att stänga in sig i båten och vänta tills stormen har bedarrat – det har jag hört från en mycket pålitlig källa som både jag och Adam betraktar som något av en auktoritet inom området, inga namn nämnda. Vad jag inte riktigt tänkte på var att det nog inte gäller på en flod med stenrösen på sidorna och tät pråmtrafik …)

Men nu satt vi alltså här och dissekerade upplevelsen detalj för detalj, kvällen var ljum och vi var uppfyllda av något slags eufori. Och det där löftet jag gett mig själv om att ta första bästa tåg hem och aldrig mer sätta foten på en båt? Som bortblåst.

När vi lämnade Tyskland för en vecka sedan lämnade vi också möjligheten att koppla upp oss via det mobila nätet. Vi kommer helt enkelt inte att vara i Holland och Belgien tillräckligt lång tid för att det ska vara lönt att investera i simkort för de båda länderna. Andra bullar blir det i Frankrike! Det kommer säkert att bli jätteenkelt att hitta en fransk mobil bredbandslösning och få den att fungera på våra Mac:ar …

Men nu till något helt annat! Nämligen vår första (och förhoppningsvis sista) kontakt med en orkan.

Efter att vi blivit ordentligt bortskämda hemma hos Michael och Sabine i Bochum hade vi två dagars motorgång till vår första tilläggningsplats i Holland. Det började med strålande väder och slutade med något helt annat. Sista dagen hann vi med några kilometer på Wesel-Datteln-kanalen och därefter svängde vi norrut på Rhen, som med ca 5 knops medström snabbt skulle föra oss till Nijmegen i Holland.

På en flod, mitt inne i Europa, mötte vi för första gången i våra liv vindar med orkanstyrka! Precis innan den holländska gränsen ändrade himlen snabbt färg från ljusblå till svart. Vi förundrades över nyanserna som gick från svartlila till cyan och tvärs över himlen gick ett spikrakt svart sträck som närmade sig oss snabbt. Inom loppet av ett par minuter ändrades vädret till något som man i Holland kom att kalla för katastrofväder. Det började åska och störtregna. Från min plats på styrbords sida i sittbrunnen kunde jag se hur flodvattnet snabbt ändrade karaktär. Gässen som snabbt hade byggts upp på vågtopparna blåste plötsligt av vågorna. Lite drygt hundra meter från oss på flodstrandens södra sida blev jag vittne till hur ett tiotal höga gamla träd plötsligt knäcktes som tändstickor! Vindbyn var så kraftig att den drog med sig flodvattnet upp i luften. När den var som starkast var sikten inte mer än ett tiotal meter framför oss – inte något man vill uppleva på en extremt hårt trafikerad farled! Så fort sikten blev lite bättre igen kunde vi se lastpråmen som precis hade gått om oss kränga som en segelbåt på kryss i styv kuling. Pråmen som var av största slag hade tredubbla lager containrar lastade på däck och jag var övertygad om att de skulle ramla över bord. Om vi hade haft riggen uppe hade vi garanterat fått känna på vad en knockdown är (när båten bestämmer sig för att doppa masten i vattnet), även om vi hade hunnit bärga seglen innan. I mer än en timme fortsatte vi i vindar som konstant höll sig över stormgränsen. Som genom ett under klarade sig allt; biminitaket, solpanelerna, radarn, cyklarna som var surrade på däck och sist men inte minst: vi själva.

Dagen efter fick vi reda på att det hade blåst upp till 34 m/s i byarna och att fyra containrar hade ramlat överbord från lastpråmarna. Fem husvagnar hade blåst iväg över hundra meter och landat i ett vattendrag, tusentals träd hade vält och över 50 människor skadats, en av personerna i husvagnarna hade omkommit. På vår fortsatta färd genom Holland har vi av ”urinvånarna” fått höra att det var det hårdaste väder de drabbats av på åratal, och överallt ligger höga träd huller om buller.

Tro nu inte att vi har blivit avskräckta bara. Den trevlige och en smula bohemiska dansken vi träffade i Nijmegens hamn ett par timmar senare, som var på väg hem med sin 16 meter långa träbåt (inköpt för en spottstyver 8 år tidigare i Turkiet) delade över en öl med sig av sina favorittillhåll i Medelhavet. Plötsligt kändes en orkan på Rhen som en obetydlig parantes …

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag