September

You are currently browsing the archive for the September category.

Vi har bestämt oss för att försöka bli goda osjälviska människor. Ni vet sådana där som hamnar i historieböckerna, får medaljer för sin tapperhet och monument resta för att omvärlden alltid ska komma ihåg deras gärningar. Problemet är bara att vi befinner oss i ett hav fullt av charterseglare som avslutar dagen med att mumsa i sig havets läckerheter på närmsta taverna. Hur ska man kunna rädda någon av alla dessa livsnjutare? Att hjälpa dem att lägga till berättigar knappast oss till vare sig medaljer eller monument.

Just när jag i min dagdröm är på väg att tilldelas ett viktigt och betydelsefullt pris av en djupt koncentrerad och välkammad svensk konung hör jag någon ropa: ”Hello! We have a problem!” Om babord, cirka hundra meter från oss upptäcker jag en ganska stor båt befolkad med en handfull människor. Vi är på väg uppför sundet mellan Lefkas och Meganisi och vinden har precis bestämt sig för att ta siesta. Fulla av förväntan rullar vi snabbt in genuan, startar motorn och tar sikte på de nödställda. Det visar sig att deras motor vägrar starta och utan vind driver de nu planlöst omkring. Stackars satar – tänk vilken katastrof det här kunde slutat i! Båten har amerikansk flagg men besättningen kommunicerar sinsemellan på ett för oss okänt språk. Jag kan inte låta bli att säga till dem att de inte låter särskilt amerikanska, och får ett svar som överträffar alla förväntningar. ”We’re Israelites!”

Plötsligt faller allt på plats! I sann Raoul Wallenbergsk anda bestämmer vi oss för att rädda dessa stackars nödställda judar i exil. Fram kommer en lagom lång bogsertamp och under den nästan timmeslånga räddningsaktionen känner jag historiens vingslag flaxa majestätiskt. Väl framme i Nidri tackar våra skyddslingar oss innerligt och vill bjuda oss på middag på närmsta restaurang. Men sanna hjältar tar inte betalt för sina insatser. Vi förklarar att nöjet helt och hållet var på vår sida och seglar vidare. Jag känner mig storsint och betydelsefull men plötsligt infinner sig en olustig känsla – tänk om vi nu tvingas sluta våra dagar i ett ryskt fångläger? Varför tänkte jag inte på det tidigare!

I går blev vi ett flytetyg rikare. Jamie från Ocean Elements kom körandes med prylarna som jag hyrt två gånger tidigare av honom. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag skulle ha reagerat om jag som tonåring hade kunnat se så där en 30 år fram i tiden och prickat in just detta ögonblick. Antagligen hade två tankar slagit mig ungefär samtidigt: jag hade definitivt gillat vad jag såg men jag hade nog funderat en del över det där med ålder. Jag är ju faktiskt äldre än min egen far (som också surfade en gång i tiden) var då. Än mer förvånad hade jag blivit om jag tog en titt på stranden – för även om majoriteten av vindsurfarna är mellan 20 och 30 har jag träffat på ganska många vältränade 65-åringar med imponerande teknik. Någon gång i framtiden kommer jag kanske att tänka samma tankar om mitt 45-åriga jag som jag idag gör om mitt tonåriga jag – hoppas det!

Nåväl, i dag gick vi ut ur Vassilikis hamn och lade oss på svaj mitt ibland alla surfare och Hobie Cat-seglare. Eftermiddagsbrisen hade precis börjat blåsa och jag kunde inte låta bli att experimentera lite – visst borde det väl gå att sätta ihop surfriggen sittandes i dingen? Efter ganska många om och men lyckades jag faktiskt få till det, problemet var bara att när jag väl var klar visade vår vindmätare vindar på mellan 24 och 30 knop (12-15 m/s). Och jag hade riggat mitt största segel på 6,5 kvadratmeter … Att byta mot ett mindre skulle tagit mig minst en halvtimme och var inte att tänka på. Jag bestämde mig för att äta en macka, samla lite mod och samtidigt försöka se (med kikarens hjälp) om det fanns några andra med så stora segel ute. Efter en stund hittade jag två stycken och tänkte: kan de så kan jag!

Nya neoprentröjan, selen och skorna är på plats – nu återstår bara att se om det går att få på riggen på brädan

Jodå, det funkade. Borde inte vara några problem att vattenstarta i den här vinden

Piece of cake!

Hur fasen ska jag orka hålla den här riggen?

Dunk, dunk, dunk – små krabba vågor och lite väl mycket vind. Inte lätt att hålla ner nosen

Det är bara att erkänna: det här tar fruktansvärt hårt på krafterna! Det känns som att varenda muskel i kroppen kommer till användning och efter två timmar finns det inte många krafter kvar. Fundera nästan på att börja träna upp mig lite (eller så surfar jag bara lite oftare:-)

Det här skulle man ju kunna vänja sig vid

Det är lördag kväll och jag är så trött att jag nästan ser i kors efter att ha skrivit, skrivit, skrivit precis hela dagen, och veckan med för den delen. Hur mycket jag än älskar mitt arbete så skriker kroppen efter att få röra på sig när den har suttit stilla så länge. Men efter en språngmarsch till stranden och ett ljuvligt kvällsdopp (det är fortfarande 25 grader i vattnet, och det känns ännu varmare efter att solen har gått ner) piggnade jag till lite. Och ännu bättre blev det när Adam serverade en egenhändigt mixad Piña Colada som skulle gjort vilken karibisk bartender som helst grön av avund. Inspirerade av drycken (och även av boken jag översätter, som för övrigt fortfarande är hemligstämplad) fortsatte vi sen lördagskvällen med vår favoritsysselsättning – att smida framtidsplaner.

Lite senare fick vi besök av ett glatt gäng svenska seglartjejer och deras svenskengelske skeppare Steve, som vi stötte på ett par gånger även förra veckan. Efter att i princip inte ha träffat några svenskar alls under sommaren har de senaste dagarna mer eller mindre genomsyrats av ljuva tungomål hemifrån (göteborgska, helsingborgska, stockholmska, småländska, dalmål …), något som också har lett till att Adams signeringspenna har gått varm och hans välfyllda förråd av Doktor Kessners hemlighet tagit helt slut. Nej, nu ljög jag faktiskt, en bok har vi kvar men den håller vi hårt i!

Steve och hans crew seglar mot nya äventyr

 

 

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag