November

The Katoghi

Jag vet att ni är en del som har hängt med från början – ända sen den där dagen i juni 2010 då Adam och jag satte segel utanför Malmö, styrde vår gamla Isola under Öresundsbron och tog sikte på den hägrande Kontinenten – och kanske, kanske har ni redan gissat vad det här inlägget ska handla om? Eller förresten, det har ni nog inte. I alla fall, i fredags var det ju den 22 november, dagen då Adam och jag för många år sen gick hem tillsammans för första gången, och sen aldrig slutade med det, typ. Och vår vana trogen måste vi ju leta upp ett alldeles speciellt ställe att fira en av årets viktigaste dagar (kanske den allra viktigaste) på, och även i år lyckades vi över förväntan. En trend verkar vara att det blir färre och färre gäster på platserna vi väljer, eller åtminstone färre och färre invånare i staden/byn de ligger i – och det här årets val var helt klart det mest glesbefolkade jämfört med de tre tidigare ställena.

Framme!

Välkomstkommittén

Vi följer doftspåret

och öppnar dörren

Den lilla byn Vafkeri ligger på 500 meters höjd mitt i Lefkas bergiga inland, har 26 åretruntboende (om man inte räknar katterna) och är säkert alldeles, alldeles ljuvligt att strosa runt i om man är på det humöret och har rätt skor och kläder, vilket vi oftast är och har när vi ger oss upp i bergen, men igår var det Taverna Katoghi som lockade allra mest. Så vi satte fart dit. Känslan i byn: liten italiensk eller österrikisk skidby, kall, frisk luft. Doften: sen höst, kärv vedeldad kamin blandad med fuktig skog och en ringlande doftslinga (tänk tecknad film) från en puttrande gryta där lammkött, svamp, lök, timjan, rödvin … kanske lite tranbär, och säkert tusen andra hemliga ingredienser trängdes tillsammans. Valet var enkelt när vi satte oss till bords. Innan lammgrytan serverades hann vi dessutom mumsa i oss en ljuvlig tomatsoppa och en bit gyllene saganaki (panerad och grillad ost) och smaka på det lokala vinet.

Jag vet att Magdalena Ribbing säger att det är ett no-no att smaka på bordsgrannens mat, men tänk vad mycket gott man skulle gå miste om!

Han verkar inte märka något … tror jag tar lite till

Sex timmar senare hade vi fått ett par nya vänner, Peter och Alison som driver tavernan och vars sällskap vi hade fått njuta av hela kvällen, nästan ensamma bortsett från en och annan besökande bybo, och gav oss ut i den becksvarta, stjärnklara kvällen. Hit kommer vi definitivt igen.

Efterrätten avnjöt vi hemma

Det här är alltså fjärde gången vi befinner oss i en ny hemstad som vi försöker lära känna inför de fem-sex månader vi ska tillbringa i den, och något vi har märkt är att det går snabbare och snabbare att känna sig hemma på en ny plats. Kanske beror det på att vi samlat på oss en del bekantskaper under åren i Medelhavet, vilka lätt knoppar av sig i nya vänner, och inte minst tips om platser och bra-att-veta-saker som gör livet på en ny plats så mycket lättare och intressantare. Men det känns ändå lite mer på riktigt när man hittar något helt på egen hand. Med lite hjälp av Tripadvisor förstås.

Det blev inget bad den här gången, men det är nog inte för sent än

De här bilderna tog vi i söndags, när solen strålade så att man nästan kunde tro att det fortfarande var sommar. Det är det förstås inte, det är november här med. Vår lilla värmare går nästan dygnet runt i båten och i går rotade Adam fram duntäckena, som legat nerpackade sen april. Vi frossar i clementiner (träden dignar av dem nu) och frukostteet smakar kanel och nejlika och saffran i stället för pepparmynta, och jag börjar fundera på att färga håret rött – ett vintertecken om något. Men bortsett från det så går vi fortfarande oftast barbenta, åtminstone fram till klockan fem då solen försvinner bakom bergen och tar värmen med sig.

Våra cyklar är upphämtade från Preveza, där de tillbringat sommaren (hemma hos våra vänner Konstantinos och Iliana), så nu kan vi se lite mer av omgivningarna. Här är vi på utsidan av den lilla sjön som ligger norr om Lefkas stad.  

Och så här ser det ut på andra sidan vägen, ut mot havet. Vi cyklade längs stranden tills ett berg satte stopp, då vände vi tillbaka till ett vägcafé vi precis passerat. Men nästa gång tar vi vandrarkängor på.

Grekland i ett nötskal. Precis när man tänker att ”åh, nu skulle det vara härligt att stanna och ta en kopp kaffe”, då dyker det upp ett café.

Bra dryck, bra utsikt