Maj

You are currently browsing the archive for the Maj category.

Utanför Mallorcas sydvästra spets ligger den långsmala ön Dragonera

Ju längre söderut vi kommer desto mer exploaterat framstår Mallorca. Visst är det gott om turister uppe i Soller och Fornalutx men de som har köpt en sommarbostad eller bosatt sig där investerar till största del i gamla stenhus och är ofta måna om att behålla den Mallorcanska atmosfären. Så är inte fallet i Andratx. Här är bergen runtomkring hamnen översållade med minimalistiska lyxvillor, hudfärgade betongkomplex med samma charmfaktor som det svenska miljonprogrammet och ett fåtal gamla hus. I Port de Andratx är minst hälften av butikslokalerna uthyrda till tyska och engelska mäklare och dyra inredningsbutiker som tror att möbler från Rolf Benz är snygga … På radion spelar ”Insel Radio” tysk disco.

Resan ner hit klarades av på 5 timmar och blev till största del en uppgift för vår motor. Även om vi inte hade någon brådska tröttnade vi på att segla när loggen visade mindre än 2 knop. En av resans höjdpunkter var (förutom utsikten) tre skeppsbrutna måsar. Vi tog en extra runda runt dem och frågade om de behövde hjälp men fick bara sura miner till svar – otacksamt!

Just nu ligger vi på en privat boj utanför hamnen och inväntar en blåsig natt, om bojen inte håller vet vi vad som väntar: bara några hundra meter ifrån oss ligger en övergiven stålsegelbåt inkilad mellan klipporna och väntar på att saltvattnet ska omvandla den till molekyler – huva, hemska tanke!

P.S. Det är fint här också, vi har bara blivit lite bortskämda …

Tre måsar på ett bräde

Det finns inte så många bergstoppar kvar att bygga på i Andratx. Renoverat eller nybyggt?

Sol, moln, åska och vindbyar om vart annat i Port de Andratx

Och den här utsikten har vi om vi vänder våra blickar söderut

Adios, Fornalutx

Fler djurbilder. Den här kissen såg på oss med sällsynt intensiv blick och vi förväntade oss nästan att den skulle tilltala oss med Antonio Banderas djupa stämma.


Även Camilla kan fatta tycke för bilar – under förutsättning att de inte är större än att de kan betraktas som en accessoar och matchar hennes klänning

Alldeles nyplockade – känner ni hur det doftar?

Aaahhh, det var svårt att lämna Port de Soller och Fornalutx … måste erkänna att jag blev totalt förälskad i det här vildsinta och bergiga kustområdet med sina frodiga dalar, vackra stenhus och blankslitna gator. Och i vanlig ordning stannade vi mycket längre än vi egentligen hade tänkt. Men det är så det är, gillar vi ett ställe hänger vi kvar tills vi är sugna på att se något nytt – vi har inga planer på att dra vidare bara för att hinna med så många platser som möjligt, utan njuter hellre av stunden och av att lära känna en plats ordentligt. Det är ju oftast när man har promenerat runt ett tag och kanske gått vilse några gånger som man hittar sina egna pärlor. Här kommer några av dem från sista helgen i Sollerbukten.

Som sagt, många promenader i bergen blev det. Överallt hittar man små stugor med tillhörande olivlundar, ofta mer eller mindre övergivna. Fast här tror jag visst att vi råkade klampa rakt in i någons trädgård – husägarna såg högst förvånade och nästan lite förnärmade ut … Vi kanske störde mitt i söndagsmiddagen?

Mitt inne bland bergen, i en egen liten dal gömmer sig sagostaden Fornalutx. Det tar tio minuter att köra hit med bil från hamnen, och ca två timmar att vandra. Vi valde det senare, för då har man en anledning att svalka sig med ett glas nypressad apelsinjuice från juicebaren på det lilla torget när man kommer fram!

Visst ser det ut som om jag bor här?

Ännu mer apelsiner. Jag lovar, det är slut snart …

När vi kom tillbaka till hamnen var det perfekt läge för en picknick. Skön eftermiddagssol och trötta ben, och inte minst, ett utmärkt tillfälle att inviga min nya bastväska som är som gjord för strandpicknickar.

Sallad med boquerones, gröna bönor, paprika, gurka, citron och vaktelägg, lite manchego, fuet och bröd, och en slurk mousserande rose till det. Sen sover man gott.

Zzzzznark

Efter en lång och komplicerad urvalsprocess hittade jag den perfekta strandväskan. Lagom stor, tät flätning, långa handtag, naturfärgat läder som kommer att mörkna fint med tiden och ett spänne mitt på. Check!

En liten snorklingstur i arla morgonstund

Och en sista middag i hamnen. Bra ställe, det här.

En låda öl och ett fat calamares – vad mer kan man önska sig?

Ännu mer bläckfisk, möjligtvis?

Och kanske en solnedgång över klipporna?

Som vanligt är vi en av de minsta båtarna – kan ni se Isola?

För drygt en månad sedan hade vi aldrig kastat i ankaret från något annat än aktern av vår båt. För det är ju så man gör i Sverige – förtöjer med fören mot en klippa och litar på att ankaret i aktern har tillräckligt bra grepp för att man inte ska dragga in i klipporna framför. Och när alla ens båtgrannar runtomkring gör likadant så funderar man inte så mycket. Alla de andra kan ju inte ha fel? Då kändes tanken på att ligga förtöjd med bara ett ankare lite osäker, och nu känns det precis tvärtom. Tänk om ankaret hade släppt när pulpiten befann sig bara en meter från den bohuslänska graniten?

Det tog ett tag att vänja sig vid livet på svaj men nu sover vi gott om natten. Till stor del beroende på att alla andra också ankrar, men också för att jag har slutat fundera på att det enda som förhindrar att vi driver iväg under natten är en 15-kilos galvad järnkrok som förhoppningsvis sitter ordentligt fast i sanden under oss. Jag funderar inte heller så mycket på att vår ankarkätting sitter fast i ankaret med hjälp av en schackel som jag för lite drygt ett år sedan inhandlade för 29 svenska kronor. Tänk att något som är så litet och billigt kan hålla något som är så stort och dyrt … Okej, om man jämför Isola med de flesta andra båtar häromkring rör det sig inte om så mycket pengar, men hon har ett stort värde för oss och rymmer dessutom nästan alla våra viktigaste ägodelar.

Det hela är lite som att flyga: trots att jag vet att flygmaskiner är komplicerade mackapärer, som om något går fel snabbt kan förkorta mitt liv avsevärt, så funderar jag inte särskilt mycket på det. Min hjärna litar nämligen mer på statistik än de primitiva instinkter som vill få mig att tro att det är farligt att befinna sig 10 000 meter ovanför jordskorpan. Och eftersom alla båtgrannar säger att vårt Deltaankare är det bästa tänkbara i vatten som dessa har jag slutat oroa mig för att vi nattetid ska driva ut till havs eller krossas mot en klippa – nästan …

Port de Soller precis innan solen går ner

Och utsikten från vår båt när den har gjort det

Så fort det blåser upp kommer vindsurfarna fram i viken

Det är lätt att få myror i benen när man ligger för ankar. Därför ger vi oss nästan dagligen ut på vandring.

Här i den före detta hippie- och konstnärsbyn Deia

Snuttigt!

Även en sekulariserad svensk kan se tjusningen i att få sin sista vila på en kyrkogård som denna

En av Deias bofasta

I Fornalutx träffade vi på denna lilla krabat som stolt vaktade innehållet från soppåsen han just mördat

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag