Juni

You are currently browsing the archive for the Juni category.

Vad gör man om man har en förläggare som är en riktig filmnörd och gärna vill att man ska gästblogga på förlagets hemsida? Tja, varför inte göra det under parollen ”Sommaren med Adam” och hoppas på att Ingmar Bergman inte skulle ta illa upp (för våra utländska och yngre läsare bör jag kanske förklara att regissören Ingmar Bergman för länge sedan gjorde en ganska känd och lite chockerande film som hette Sommaren med Monika).

Jag kommer under juli månad att skriva ungefär ett inlägg per vecka och tanken (min förläggares tanke) är att jag ska skriva lite om hur det känns att få ge ut sin första bok, hur jag reagerar på recensioner, om hur det är att skriva från en båt mm. Enligt affischen ska jag dessutom vara djärv, frispråkig och chockerande …

Länkar till Collings Förlag utlovas så fort jag har samlat mod och börjat publicera.

 

Det var något jag skulle ha handlat, men vad …

Något av det godaste jag vet när fikasuget sätter in – vilket det gör ganska ofta på den här båten, och som tur är har jag en man som delar min uppfattning om att knäckemackor med ost och gurka, nybakad sockerkaka eller scones med cream cheese tillsammans med kaffe funkar precis vilken tid som helst på dygnet – är French toast. Så himla enkelt, bara att vispa ihop ett ägg med lite mjölk, dränka en toastskiva (eller sju, dock inte samtidigt) i det, steka gyllenbrunt i smör och sen vända i socker-och-kanelblandning. Så brukar jag göra i alla fall.

Precis som mat ska vara. Snyggt och gott.

Men ve och fasa! Allt är förberett när jag upptäcker att kanelen är slut. Och en French toast utan kanel är ingen French toast. Som tur är finns det en rejäl bit parmesan i kylen och en klick persilje-och-vitlökssmör över från gårdagens fiskgrillning, så sötfika får bli saltfika. Jag river ner en näve parmesan i mjölk- och äggvispet och steker i vitlökssmöret och vips så fick vi en Italian toast i stället.

Inte riktigt lika snyggt, men väldigt gott.

Snickesnack i skuggan

Det är inte helt lätt att få ihop den bild av ett Spanien i förfall som möter oss i nyheterna med den som omgivningarna här omkring oss visar upp. Det är varmt och skönt, grönt och frodigt, apelsinerna, citronerna och oliverna växer lika obekymrat på sina träd som för ett år sedan, marknadsstånden är lika färgglada och välfyllda varje lördag och de gamla stenhusen ser lika lugna och orubbliga ut som de gjort under de senaste århundradena. Men det räcker att prata en stund med människorna som bor här: restaurangägare, bokhandlare, gatumusikanter, frisörer, fastighetsmäklare och torgmadammer – eller slå sig ner på ett café där de mallorkinska pensionärerna dryftar stort och smått medan de dricker sin cortado, och tjuvlyssna lite – för att förstå att de är oroliga för framtiden. Hur ska det sluta? Till och med här på Mallorca, dit turisterna fortfarande strömmar, märker de bofasta av krisen. Folk håller hårdare i sina pengar även på semestern, helt enkelt.

Och vi själva som relativt ickekonsumerande turister (för det är ju faktiskt det vi är, även om vi försöker intala oss något annat) bidrar knappast med så mycket mer än vår blotta närvaro. Det är svårt att inte känna sig lite som en snyltare ibland, någon som njuter av allt det vackra och goda som bjuds utan att ge något tillbaka.

Förhoppningsvis kan vi på ett eller annat sätt fungera som ambassadörer för den här givmilda och gästvänliga ön, om inte annat så genom att visa hur vackert det är här.








Den berömda mañana-mentaliteten ser vi inte mycket av. De flesta vi träffar jobbar hårt, ofta med två eller tre jobb som avlöser varandra under dagen och kvällen. Vissa jobb är förstås inte lika krävande som andra …

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag