Augusti

You are currently browsing the archive for the Augusti category.

En av mina absoluta favoriter i skeppsbiblioteket är en 30 år gammal bok med den utmärkta titeln Det Nya Båtlivet, vilket även känns som ett ganska passande epitet på vår nuvarande livssituation. Författaren Ebbe Gustafsson, som tillsammans med sin fru under många år seglade omkring i Medelhavet, beskriver här väldigt målande sin första erfarenhet av kanalfärden genom Europa – hela vägen från Travemünde till Port St. Louis, d v s exakt samma rutt som vi nu följer. Och då menar jag verkligen exakt samma rutt: varje krök, varje sluss, varje liten stad vi passerar passerade även de för 30 år sedan. Och det är förvånande hur lite som har ändrats på den tiden.

Det går inte en dag utan att jag konsulterar Ebbe och vänder mig till honom för både vägledning och underhållning. Jag börjar nästan få svårt att skilja på mina egna minnen från resan och de upplevelser längs vägen som han återger i sin bok, och lite skrämmande är det faktiskt att hela meningar från boken plötsligt hoppar ut ur min mun, utan att jag på något sätt kan förhindra det …

Eftersom vi verkligen följer i Ebbes fotspår är det väldigt spännande att försöka utröna vad som har hänt med de platser och, inte minst, människor som han mötte här i början av 80-talet. En historia som gjorde särskilt stort intryck på mig var berättelsen om Jérôme, en ung slusskötare i ett av de mest slusstäta områdena, som Ebbe och hans fru lärde känna när han följde dem från sluss till sluss under en hel dag.

Efter att jag läst historien om den 25-årige fransmannen som lämnat ett ”själsdödande och meningslöst arbete” i storstaden för att i stället bli slusskötare och få njuta av naturen, och som senare på hösten 1981 skulle gifta sig och flytta in i slussvaktarbostaden med namnet ”La Pipée”, tillhörande sluss nr. 33 började jag fantisera om att få träffa den nu 55-årige Jérôme när vi själva passerade ”La Pipée”. Tänk om han bodde kvar! Och tänk så glad han skulle bli när jag visade honom Ebbes bok och berättade om den plats han fått i svenska kanalfarares hjärtan! Ju närmare vi kom området desto mer hoppfull blev jag; till skillnad från de nordligare delarna verkade slussvaktarhusen häromkring fortfarande vara bebodda och välskötta, trots att slussarna styrs via automatik idag.

Kvällen innan vi skulle passera sluss nr. 33 kom jag på att Jérôme (om han nu bodde kvar) nog gärna skulle vilja läsa vad ”monsieur Gustafsson” skrivit om honom, så jag översatte textstycket till franska och skrev ut det för att kunna ta med det upp till huset och visa honom.

Morgonen därpå hade vi ett tiotal slussar att avverka innan vi skulle komma fram till nr. 33 och jag hade faktiskt lite fjärilar i magen. Jag såg verkligen fram emot att få träffa och prata med Jérôme, eller åtminstone någon som visste vem han var och var man kunde hitta honom, om han inte bodde kvar. Han verkade vara en sån fin människa, enligt Ebbes beskrivning. Fast tänk om han i stället var frånskild, försupen och bitter och trött på alla svenskar som kom och tjatade om den där boken …

Vi närmade oss huset, som såg väldigt hemtrevligt och högst bebott ut. Jag hade bestämt mig för att gå upp och knacka på om jag inte såg någon i trädgården, så när vi hade glidit in i slussen och gjort fast våra tampar gjorde jag mig redo att hoppa av och gå över den lilla bron till huset. Då plötsligt öppnas dörren och en hund skuttar ut följd av sin husse, en man i 55-årsåldern klädd i kakishorts och t-shirt. Han såg precis så trevlig ut som jag hade föreställt mig, och jag skyndade mig fram till honom med boken i högsta hugg!

”Bonjour, monsieur! Je m’excuse de vous déranger, mais j’ai une question très importante de vous poser …”

Jag bad om ursäkt för att jag störde, presenterade mig och frågade med en gång om han möjligtvis hette Jérôme. Det gjorde han inte. Däremot var han väldigt trevlig och mycket intresserad av min förfrågan efter att jag visat boken och förklarat hur det låg till. Vem kunde denna Jérôme vara?  Själv hade han bott i huset i 23 år, och den förra hyresgästen hade inte heller hetat Jérôme, så vitt han visste. Tre slussar längre norrut fanns det visserligen en ung kille som hette Jérôme i efternamn, vars pappa tyvärr inte levde längre, kunde det kanske vara honom jag sökte? Vi pratade en bra stund och jag lät honom läsa den franska versionen av Ebbes text. Han läste och hummade och nickade och log, och var ganska bekymrad över att inte kunna hjälpa mig. Han frågade om han fick behålla texten, i så fall kunde han visa den för sina vänner och kollegor och höra om det var någon av dem som kände till den mystiske Jérôme.

Så ingen Jérôme, alltså. Lite snopet. Men jag fick mig en trevlig pratstund med en mycket vänlig man, och jag misstänker att mitt besök och min förfrågan kommer att tjäna som samtalsämne minst en vecka över kvällsölen på byns tabac!

Färden går vidare. De flest dagar fylls av etapper på mellan 60 till 80 km och ibland tar vi en vilodag, eller två. Konstigt nog vill inte den där riktiga Medelhavsvärmen infinna sig – klimatet påminner mest om den svenska sommaren (även om den svenska sommaren sällan är i närheten av det här). Temperaturen ligger dagtid runt 25°C och har som mest varit uppe på 33°C. Vid ett fåtal tillfällen dyker en intensiv men ofta kort regnskur upp men vårt fantastiska sittbrunnstält håller oss torra. Sittande på kistbänkarna, kan vi ta oss fram i riktigt skräpväder utan att ens bli fuktiga när vi har biminitaket och kapellsidorna uppsatta (även när vi seglar är detta möjligt)!

Vi samsas om att styra och utsikten, mängder av böcker, trevliga luncher hopsvängda på råvaror från det regionala skafferiet står för underhållningen.

Hitintills har ”Vindens skugga” (tack för den Annika!) och den fullkomligt lysande biografin ”The Dirt” gjort störst intryck!

Längs kanalen blir det mer och mer tydligt att det bor fler välbärgade människor här – det är många fina hus, små slott, och häromdagen gled vi förbi något som såg ut som ett franskt funkishus från 60-talet, perfekt placerat på slutningen ner mot Saon – yummi!

Något av det bästa med att segla är alla trevliga människor man träffar. Vid har länge befunnit oss i samma hamnar som det Nya Zeeländska paret Simon och Susan. Och trots att det skiljer några år, och att vi vanligtvis bor på olika sidor av jordklotet har vi mer gemensamt med dem än de flesta vi stöter på hemma i Malmö. De blev ett par väldigt trevliga kvällar tillsammans, både i våra ”hem” och ute på restaurang. Tyvärr har de nu nått sin änddestination för året men jag är ganska säker på att våra vägar kommer att korsas igen…

Vi fick också nöjet att spendera en helkväll med Lars och Ingegerd som efter sex år i Medelhavet nu är på väg hem, väldigt inspirerande och trevligt att stöta på er!

Också måste jag passa på att tacka alla våra besökare på bloggen, verkligen jättekul med nya och gamla bekantskaper (fantastiskt att gamla polare som jag inte sett på över 20 år hör av sig!)

Vi har fått en ny familj! Runt omkring oss på vår tilläggningsplats här i Corre firas den årliga sammankomsten av Jean-Louis och Marie-Frances stora, väldigt glada och väldigt franska familj. Här träffas morföräldrar, barn med respektive och barnbarn tre dagar varje år. Dagarna fylls av matlagning och långa måltider vid ett bord några meter från vår båt. Det dricks en ansenlig mängd rödvin, sjungs en hel del, och får man tid över till annat fiskas det eller så kommer boulekloten fram.

Vi hade småpratat lite med dem under dagen och när vi sent i går kväll kom cyklande förbi det ständigt dignande matbordet – efter att ha intagit en klassisk fransk fyrarättersmeny (skinka och melon, entrecôte, ost och mousse au chocolate) på stadens lilla restaurang – blev vi inbjudna att delta i festligheterna. Åtskilliga timmar, sånger och flaskor vin senare (och till och med några puffar på en cigarill!) vinglade vi ner till båten och idag (söndag) är suget efter cola och pizza stort … Behöver jag säga att det var en lyckad kväll? Den franska gästvänligheten visste inga gränser och som grädde på moset har Sonia och Jean-Claude, ett av paren som var i vår ålder, lovat att ta oss med till sin favoritrestaurang när vi om några veckor kommer till deras hemstad Avignon!

Vive la France!

Ja, titta noga för det här lär ni aldrig få se igen …

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag