Four’s a lucky number

The Katoghi

Jag vet att ni är en del som har hängt med från början – ända sen den där dagen i juni 2010 då Adam och jag satte segel utanför Malmö, styrde vår gamla Isola under Öresundsbron och tog sikte på den hägrande Kontinenten – och kanske, kanske har ni redan gissat vad det här inlägget ska handla om? Eller förresten, det har ni nog inte. I alla fall, i fredags var det ju den 22 november, dagen då Adam och jag för många år sen gick hem tillsammans för första gången, och sen aldrig slutade med det, typ. Och vår vana trogen måste vi ju leta upp ett alldeles speciellt ställe att fira en av årets viktigaste dagar (kanske den allra viktigaste) på, och även i år lyckades vi över förväntan. En trend verkar vara att det blir färre och färre gäster på platserna vi väljer, eller åtminstone färre och färre invånare i staden/byn de ligger i – och det här årets val var helt klart det mest glesbefolkade jämfört med de tre tidigare ställena.

Framme!

Välkomstkommittén

Vi följer doftspåret

och öppnar dörren

Den lilla byn Vafkeri ligger på 500 meters höjd mitt i Lefkas bergiga inland, har 26 åretruntboende (om man inte räknar katterna) och är säkert alldeles, alldeles ljuvligt att strosa runt i om man är på det humöret och har rätt skor och kläder, vilket vi oftast är och har när vi ger oss upp i bergen, men igår var det Taverna Katoghi som lockade allra mest. Så vi satte fart dit. Känslan i byn: liten italiensk eller österrikisk skidby, kall, frisk luft. Doften: sen höst, kärv vedeldad kamin blandad med fuktig skog och en ringlande doftslinga (tänk tecknad film) från en puttrande gryta där lammkött, svamp, lök, timjan, rödvin … kanske lite tranbär, och säkert tusen andra hemliga ingredienser trängdes tillsammans. Valet var enkelt när vi satte oss till bords. Innan lammgrytan serverades hann vi dessutom mumsa i oss en ljuvlig tomatsoppa och en bit gyllene saganaki (panerad och grillad ost) och smaka på det lokala vinet.

Jag vet att Magdalena Ribbing säger att det är ett no-no att smaka på bordsgrannens mat, men tänk vad mycket gott man skulle gå miste om!

Han verkar inte märka något … tror jag tar lite till

Sex timmar senare hade vi fått ett par nya vänner, Peter och Alison som driver tavernan och vars sällskap vi hade fått njuta av hela kvällen, nästan ensamma bortsett från en och annan besökande bybo, och gav oss ut i den becksvarta, stjärnklara kvällen. Hit kommer vi definitivt igen.

Efterrätten avnjöt vi hemma

Det här är alltså fjärde gången vi befinner oss i en ny hemstad som vi försöker lära känna inför de fem-sex månader vi ska tillbringa i den, och något vi har märkt är att det går snabbare och snabbare att känna sig hemma på en ny plats. Kanske beror det på att vi samlat på oss en del bekantskaper under åren i Medelhavet, vilka lätt knoppar av sig i nya vänner, och inte minst tips om platser och bra-att-veta-saker som gör livet på en ny plats så mycket lättare och intressantare. Men det känns ändå lite mer på riktigt när man hittar något helt på egen hand. Med lite hjälp av Tripadvisor förstås.

Adams förläggare

Collings-Förlag

Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/16/149216/yachtisola.com/public_html/wordpress/wp-content/themes/tarski/sidebar.php on line 4