Spanien

En äkta långseglare syr förstås sina egna kläder …

Som jag nämnt tidigare tvingas man göra en del eftergifter när man försöker klämma in hela sitt liv i en 31-fotare – på gott och ont. Det är mer och mer sällan jag tänker på saker som finns kvar hemma i lägenheten eller ligger nerpackade i papplådor, i väntan på att vi ska bestämma oss för var och när de ska packas upp igen. Det är helt enkelt väldigt skönt med färre saker att hålla reda på.

Men igår var det dags att plocka fram en mycket användbar sak, som efter lite förhandlingar förra våren tilldelades en plats i ”viktiga-verktygs-utrymmet”, tillsammans med bland annat borrmaskinen, sticksågen, vinkelslipen, planslipen och polermaskinen: nämligen symaskinen. Jag tror att jag sålde in den med något som ligger ganska nära den här bilden – kanske med den skillnaden att den skulle vara bra att ha när vi måste laga skörade segel eller sy ett nytt bomkapell, vilket den förstås också kommer att fungera alldeles utmärkt till. Men igår var det tillverkning av ett par nya shorts som stod på agendan. När ett plagg som man egentligen tycker är snyggt men av någon anledning inte använder har legat för länge i garderoben är det dags att sätta saxen i det – och nu hade turen kommit till mina smurfblå capribyxor.

Ett nytt liv väntar

Som ni ser väljer vi symaskin enligt samma kriterier som båt … En äldre pålitlig modell med en stabil konstruktion, utan allt för många finesser som kan gå sönder – på köpet får man de vackra linjerna!

För en Mallorcanovis som mig var det idel nya vyer som mötte blicken när vi hade parkerat lillbåten vid ”dinghy-parkeringen” och hoppat iland. Och jag blev genast barnsligt förtjust över känslan av semesterort som inte riktigt har vaknat än för säsongen och invånare som lite lojt tillbakalutat njuter av lugnet före stormen, men där man trots det redan kan få sitt lystmäte av tingeltangelstånd, en svag aning av sololjedoft i luften och tonerna av Julio Iglesias och Whitney Houston från de nyvakna strandbarernas högtalare … Det är svårt att förstå att vi är här, mitt i en miljö som är så uppenbart anpassad för en eller två veckors semester och att vi faktiskt får lov att stanna kvar så länge vi vill. Inte för att vi har tänkt stanna just här i Pollensa hela sommaren, men i ögonblicket njuter jag bara av känslan att vi är här och att det är så vackert. För det är det.

Mina första Mallorcabilder

Japp, det var det!