Okej, låt mig bara göra en sak fullständigt klart med en gång. När jag bokade den här resan stod det ingenting om orkaner mitt på blanka eftermiddagen. Inte heller om kaskadvågor stora som höghus (det är ju en flod, för Guds skull!) eller, för den delen, att man plötsligt skulle behöva leta fram räddningsvästen som i det rådande klimatet hade förpassats ganska långt ner i kistbänken till fördel för bikini och solhatt …
Så när vi satt där på Rhen och höll i oss (och inte minst i biminin och radarstolpen och solpanelsfästena) för allt vad vi var värda, kryssade i blindo mellan pråmarna och undrade om vi skulle komma levande ur det här, tog jag det djärva beslutet att det där med båtar nog inte är något för mig i alla fall. Skönt, tänkte jag, nu vet jag det. Alla de där förledande sköna stunderna när man vaknar i en naturhamn, tar sitt morgonbad tillsammans med allsköns nyfikna fåglar, glider in i en stadshamn och hoppar iland precis utanför ett café som serverar en gudomlig espresso, plötsligt får kontakt med en intressant och supertrevlig båtgranne som såklart bjuder ombord en på en kall öl eller ett glas rosé i den varma kvällen – allt det där byter jag gärna bort mot att slippa uppleva något sånt här igen. Tänkte jag. Då.
Men plötsligt kände vi hur stormen bedarrade. Himlen, som legat som ett tungt, svart lock över oss den senaste timmen, sprack upp och solstrålar letade sig försiktigt ner och värmde upp våra spända muskler. Vi tittade förundrat på varandra: var det över nu? Floden återgick till att vara en flod i stället för ett kokande hav och sakta men säkert återställdes ordningen i trafiken. Och titta, där framme låg ju Nijmegens yachthamn, precis nedanför alla färgglada restaurangmarkiser som prydde ett hundratal meter av kajkanten. Vi smet in mellan en enorm danskflaggad skuta och en holländsk semesterpråm, gjorde fast, stängde av motorn och började skratta, smått hysteriskt.
”Vilket äventyr! Tänk att vi klarade det! Och vår fantastiska Isola, hon fixar ju vad som helst! Och du, Adam, som du lotsade oss mellan pråmarna!” ”Men du då, Camilla, att du var så lugn! Och vilken sinnesnärvaro, att du tänkte på att plocka fram luckorna när det stormade och regnade som värst, så att inte båten fylldes med vatten!” (Här måste jag faktiskt erkänna en sak. I mitt förvirrade sinnestillstånd hade jag främst en tanke i huvudet: när det stormar så mycket att man inte tror att man ska klara sig, då är det bara en sak som gäller och det är att stänga in sig i båten och vänta tills stormen har bedarrat – det har jag hört från en mycket pålitlig källa som både jag och Adam betraktar som något av en auktoritet inom området, inga namn nämnda. Vad jag inte riktigt tänkte på var att det nog inte gäller på en flod med stenrösen på sidorna och tät pråmtrafik …)
Men nu satt vi alltså här och dissekerade upplevelsen detalj för detalj, kvällen var ljum och vi var uppfyllda av något slags eufori. Och det där löftet jag gett mig själv om att ta första bästa tåg hem och aldrig mer sätta foten på en båt? Som bortblåst.
Senaste Kommentarer