Magiska musslor

Vissa maträtter är lite mer speciella än andra. De har liksom ett rosigt skimmer över sig. Kanske är det något man brukade äta som liten, eller något man alltid äter på en viss plats eller tillsammans med en särskild person – eller så finns det ett fint minne förknippat med just en gång man åt rätten. Precis så är det med den här magiska musselspaghettin som jag tänker ge er receptet på nu.

Egentligen finns det inget recept – den här rätten kvalar mer in som en kylskåpstömmare och man kan lägga till och dra ifrån lite som man tycker – men kombinationen av ingredienser känns ju ganska så medelhavsklassisk, så rätten skulle mycket väl redan kunna ha ett namn. Men jag föredrar att tänka att det var jag som uppfann den. Hur som helst. Historien först, sen receptet.

Scenen är svensk sommarkväll. Platsen är Käringön, en av västkustens vackraste skärgårdspärlor. På Käringön finns det en fantastisk restaurang vid namn Petersons krog, men där ska vi inte äta ikväll för det gjorde vi igår. Igår fyllde nämligen Adam år och vi hade sett till att få en plats i den lilla hamnen intill restaurangen, haft en skön dag på klipporna och tillbringat kvällen med att äta och dricka den ena delikatessen efter den andra. Idag är vi bakis, det regnar oupphörligt men vi badar från klipporna i alla fall för det är augusti och sensommarvarmt i luften. Fram emot kvällen tänker jag att vi borde äta något även om vi fortfarande är ganska mätta från gårdagens frosseri, så jag rotar i kylskåpet, plockar fram lite från skafferiet och inventerar grönsaksbeståndet. Hittar en bit lantbröd, vitlök, citron, sardeller, kapris, persilja, parmesan, chiliflingor, timjan, några tomater – och en burk Limfjordsmusslor som får bli huvudingrediens. Lite vanlig spaghetti har vi också. En halvtimme senare lägger jag upp den färdiga musselpastan i varsin skål och kryper upp i soffan bredvid Adam, vi halvligger under en filt, hör regnet smattra mot taket, pratar lite om våra framtidsplaner och äter den fullkomligt fantastiska musselrätten. Jag har lagat den många gånger sen dess men aldrig blir den så fulländad som den var då. Och då, helt utan förvarning – efter att vi varit ett par i 23 år – frågar Adam allvarligt om jag vill bli hans fru, på riktigt.

Varsågoda, så här lagar man Moules marriage:

Till två hungriga:

En bit luftigt bröd av något slag, det gör inget om det är lite torrt. Smula brödet så smått du orkar (eller hacka med en kniv om du blir trött i fingrarna). Pressa två, tre vitlöksklyftor över brödet och rör i lite olivolja, salt och torkad timjan. Hacka en bunt persilja, utan stjälkarna, lite lagom grovt, tärna två tomater i små bitar och riv en rejäl bit parmesan. Öppna en burk sardeller och låt dem smälta i en stekpanna med lite olivolja. Häll i brödblandningen och låt det steka gyllenbrunt tillsammans med sardellerna. Här är det ganska lagom att lägga spaghettin i kokvattnet. När brödet är frasigt strör du över lite chiliflingor, pressar över en halv citron (men inga kärnor!) och blandar i kapris, kanske en 10-15 stycken.

Smaka på spaghettin och häll av (nästan allt) pastavattnet när den har lagom tuggmotstånd. Blanda i en skvätt olivolja, de tärnade tomaterna och hälften av persiljan, med grytan fortfarande på svag värme. Häll i brödfraset och den rivna parmesanen och blanda runt. Nu lägger du i musslorna också. Låt alltihop bli varmt, en minut räcker. Lägg upp på tallrikar och toppa med resten av persiljan. Ät. Vänta och se vad som händer.

”Moules marriage”. Den här gången utan kapris och med halloumi i stället för parmesan. Jag kan förstås inte garantera att resultatet blir detsamma för alla, men om man ändå går och väntar på frågan så kan det ju vara värt ett försök … och skulle det inte funka så får ni i alla fall en väldigt god middag.