Naturen kallar

Det har hänt något konstigt med mig. Vem vet, kanske har det har det med ålder att göra, eller så är det bara är ett oundvikligt resultat av det liv vi lever för tillfället? Jag har misstänkt det ett tag men det slutgiltiga beviset fick jag för några dagar sen, när vi promenerade omkring inne i Ibiza stad. Gatorna var kantade med butiker – fulla av höstkläder, stövlar, kappor, väskor, solglasögon, hattar, smycken, dofter – och runtomkring oss fanns andra människor klädda i snygga kläder och en målmedveten blick, på väg någonstans. Och så fanns det bilar, massor av bilar. Musik. Reklamskyltar. Och restauranger och caféer i mängder. Äntligen!

Eller? Det enda jag kunde tänka på var att jag saknade stillheten och havet och bergen och skogen … Jaja, det var nog bara något tillfälligt.

Hur som helst befinner vi oss nu på den lilla ön Espalmador som är ett naturreservat mellan Formentera och Ibiza. Tidigt i morse nådde ännu en släng av Tramontanvinden fram till oss men vi ligger förnämligt skyddade från vinden i den enda viken på ön. Och njuter av naturen.

Lite självrannsakan vid strandkanten

I det kristallklara vattnet

Stranden är nästan folktom förutom spridda skurar av italienska familjer som dyker upp på motorbåtar, stannar ett par timmar och försvinner igen. Ett mysterium.

När man känner sig lite förvirrad finns det bara en sak att göra – laga mat. Helst en favoriträtt, en sån man kan göra med förbundna ögon.