På svaj

Som vanligt är vi en av de minsta båtarna – kan ni se Isola?

För drygt en månad sedan hade vi aldrig kastat i ankaret från något annat än aktern av vår båt. För det är ju så man gör i Sverige – förtöjer med fören mot en klippa och litar på att ankaret i aktern har tillräckligt bra grepp för att man inte ska dragga in i klipporna framför. Och när alla ens båtgrannar runtomkring gör likadant så funderar man inte så mycket. Alla de andra kan ju inte ha fel? Då kändes tanken på att ligga förtöjd med bara ett ankare lite osäker, och nu känns det precis tvärtom. Tänk om ankaret hade släppt när pulpiten befann sig bara en meter från den bohuslänska graniten?

Det tog ett tag att vänja sig vid livet på svaj men nu sover vi gott om natten. Till stor del beroende på att alla andra också ankrar, men också för att jag har slutat fundera på att det enda som förhindrar att vi driver iväg under natten är en 15-kilos galvad järnkrok som förhoppningsvis sitter ordentligt fast i sanden under oss. Jag funderar inte heller så mycket på att vår ankarkätting sitter fast i ankaret med hjälp av en schackel som jag för lite drygt ett år sedan inhandlade för 29 svenska kronor. Tänk att något som är så litet och billigt kan hålla något som är så stort och dyrt … Okej, om man jämför Isola med de flesta andra båtar häromkring rör det sig inte om så mycket pengar, men hon har ett stort värde för oss och rymmer dessutom nästan alla våra viktigaste ägodelar.

Det hela är lite som att flyga: trots att jag vet att flygmaskiner är komplicerade mackapärer, som om något går fel snabbt kan förkorta mitt liv avsevärt, så funderar jag inte särskilt mycket på det. Min hjärna litar nämligen mer på statistik än de primitiva instinkter som vill få mig att tro att det är farligt att befinna sig 10 000 meter ovanför jordskorpan. Och eftersom alla båtgrannar säger att vårt Deltaankare är det bästa tänkbara i vatten som dessa har jag slutat oroa mig för att vi nattetid ska driva ut till havs eller krossas mot en klippa – nästan …

Port de Soller precis innan solen går ner

Och utsikten från vår båt när den har gjort det

Så fort det blåser upp kommer vindsurfarna fram i viken

Det är lätt att få myror i benen när man ligger för ankar. Därför ger vi oss nästan dagligen ut på vandring.

Här i den före detta hippie- och konstnärsbyn Deia

Snuttigt!

Även en sekulariserad svensk kan se tjusningen i att få sin sista vila på en kyrkogård som denna

En av Deias bofasta

I Fornalutx träffade vi på denna lilla krabat som stolt vaktade innehållet från soppåsen han just mördat

  1. DAKOTA’s avatar

    Ahhhh, I fall in love with every single one of your posts friend!!! The photos are just, delicious. I think you might be one of my favorite reads at the moment.

    And… YES: I just saw it, CAFE DAKOTA. Well, that made me smile!!!! 🙂 🙂

    That sunset photo is to die for. You make me miss my islands in the south pacific very much. When I return to the south pacific in October, you’ll see lots of lovely ocean photos. If you ever sail those ways, let me know 🙂

    Bisous

  2. Minna’s avatar

    Vackra bilder! Och en aktuell tema – vi ska snart segla ut ur hamnen och då ska man ju lita på att allt fungerar och man ska lita också på båtens minsta delarnas förmåga att fungera!

    /Minna S/Y Dolphin Dance

  3. Adam’s avatar

    Hej på er alla
    Smicker välkomnas och uppskattas! Vi tycker som ni säkert förstår att det är väldigt kul att plåta och det blir en hel del bilder på en vecka. Men även ni kära bloggvänner tar fina bilder – vi följer er med stort intresse!

Adams förläggare

Collings-Förlag

Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/16/149216/yachtisola.com/public_html/wordpress/wp-content/themes/tarski/sidebar.php on line 4