Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

Germania Nova – Porto Petro

September 25, 2011 in Adams inlägg, September, Spanien by Adam | 1 comment

Efter att i veckor ha varit omgiven av charterbåtar med lika mycket charm och individualitet som husbilar fick jag igår syn på något som stack ut en smula. Och eftersom jag kände mig stärkt av vår lägenhetsförsäljning drabbades jag genast av hybris. Där är den ju, vår nästa båt!

Jag glömde genast bort min mosade tå, hoppade snabbt ner i dingen och tog på mig min bästa ”jag-har-råd-med-din-båt-min”. Tyvärr var inte Germania Nova till salu men ägaren lät mig ta några bilder av henne. Till min stora förvåning var denna lilla 155-fotare nytillverkad! Ett spanskt varv vid namn Factoria Naval Marin har lagt de senaste åren på att bygga en replika av en framgångsrik racer från 1908. När jag insåg att det krävs en besättning på 13 personer för att hantera hennes 2383 m2 segelyta svalnade mitt intresse en aning. Men att drömma går ju alltid …

Seglartå!

September 24, 2011 in Adams inlägg, September, Spanien by Adam | No comments

Efter min kära hustrus utläggning om mina positiva egenskaper tror jag att det är dags att komma ner på jorden igen. Hon kan dessutom inte ha tittat särskilt noga på mig, med tanke på hur jag ser ut – och känner mig för stunden. Jag har drabbats av seglartå. För er som inte känner till vad det är kan jag berätta att det är seglarens motsvarighet till tennisarm. Att springa runt på en båt full av små utstickande beslag barfota slutar förr eller senare med en bruten tå. Nu vet jag naturligtvis inte om den är bruten, men ljudet (lät som när man bryter en kycklingvinge) och känslan som snabbt infann sig efter beslagskrocken var illavarslande. Men en snabb sökning på nätet lät oss förstå att små obetydliga tår läker snabbt, dessutom kan man inte göra så mycket åt dem – det är bara att ta det lugnt en vecka eller två och bära rymliga skor. Antar att flip-flopsen jag alltid bär räknas som rymliga …

Sittbrunnsfilosofi

September 23, 2011 in 2011, Camillas inlägg, September, Spanien by Camilla | 2 comments

Med risk för att skrämma iväg våra läsare, som väl snart tror att vi har gått och blivit religiösa eller nåt, kan jag inte låta bli att följa upp Adams känslosamma kommentar från igår. När jag tittar på den där bilden av oss själva i förra inlägget (det är alltid lite skumt att rigga kameran och ta ett självporträtt där man försöker se ut som om någon bara råkade gå förbi och fångade en i en väldigt avslappnad situation, men jag kan ärligt säga att jag kände mig precis så avslappnad – och bakis – som bilden försökte visa) så har jag nästan svårt att tro på det jag ser. Ibland är det lätt att ta saker för givet och bara låta dagarna flyta iväg, tryggt förvissad om att nästa morgon kommer att bjuda på samma molnfria himmel och kluckande vågor. Men oftast, för mig i alla fall, så brukar tankarna efter ett tag börja leva sitt eget liv och försöka få mig att tvivla på att det verkligen är möjligt att ha det så här bra. Och så plötsligt är allting nattsvart. Trots molnfri himmel och kluckande vågor.

Men då finns det som tur är alltid en väldigt klok och insiktsfull (jag ska inte tjata om hur snygg han är, det vet ni redan att jag tycker) man nära till hands, som vet precis hur han ska få mig att bli glad igen. Och som får mig att inse att jag kan göra saker som jag inte tror att jag vågar. För om man vågar, då kan det hända att man plötsligt en dag sitter där i kvällssolen och ser lite bakis ut, i sitt lilla skvalpiga hem.