Camillas inlägg

Saknad vovve

Det har varit lite sorg på varvet den senaste veckan. Vi, och alla andra som bor på sina båtar nu, var nämligen övertygade om att vi aldrig skulle få se vår fina vakthund Rush igen. Det började med att han plötsligt var borta en dag för några veckor sen, och när jag frågade varvsägaren Dimitris om han visste var Rush var slog han ut med armarna, skrattade och förklarade att ingen visste – han brukade tydligen försvinna vid den här tiden varje försommar, för att sen komma tillbaka glad och nöjd efter några dagar. ”Maybe holiday?” föreslog Dimitris glatt. Men dagarna gick och ingen Rush kom tillbaka. Efter två veckor frågade jag Dimitris igen om han fortfarande inte visste något, och nu såg han mer bekymrad ut och skakade sorgset på huvudet. ”Maybe dead …”

Men så var det inte. I går eftermiddag stod han plötsligt nedanför vår båt och viftade på svansen! Av Dimitris förklaring förstod jag att han tydligen blivit påkörd av en bil och lämnad till en veterinär där han stannat kvar tills någon kom på att det var Dimitris hund och kom och lämnade honom. Hur som helst, här är han livs levande! Och alla är glada.

Rush är som Narnias Aslan. Stor, stark, klok och värdig och väldigt, väldigt snäll. Och nästan lika gammal.

Close, but no cigar … Inget går upp mot en svensk syren, inte ens en grekisk ”eldborste”. Vet inte vad det här trädet eller blomman som växer på det heter men blommar gör det i alla fall här, just nu. Överallt!

I Sverige däremot, där är det snart dags för min väldoftande favoritblomma att slå ut! Så om lite mer än en vecka packar jag min väska och reser hem en sväng. (Det börjar kännas lite fel att säga ”hem”, för mitt hem är ju här nu. Å andra sidan finns det i Sverige ett par hem där jag alltid känner mig som hemma och massor av platser – och inte minst människor – som ingår i begreppet ”hemma”. Så hem får det bli.)

Egentligen har jag inte alls tid att åka härifrån nu mitt i alla förberedelser inför sjösättningen och allt annat spännande som förhoppningsvis ska hända i sommar, så det blir bara en ynka veckas besök i Malmö och Ystad, men den veckan ska jag fylla med en massa härliga saker:

1. Träffa min familj, som jag inte sett sedan förra sommaren!

2. Träffa vänner som jag inte sett sedan förra sommaren, eller ännu längre sen!

3. Vara med på Vintagemässan i Malmö tillsammans med Collings Förlag, där vår förläggare Niklas Collings och jag ska visa upp förlagets bokserie Collings Vintage! Det här är ett riktigt drömprojekt där jag och Niklas tillsammans luskar fram gamla bokpärlor som vi tycker förtjänar en nyutgivning i nya kläder – än så länge har det blivit en nyöversättning av en bok som senast översattes till svenska 1923 och en förstagångsöversättning av en bok som aldrig tidigare getts ut på svenska. Och när jag är klar med texten träder den talangfulle formgivaren Adam Hansson in i bilden (varför gå över ån efter vatten?) och ger boken ett fint nutida vintageutseende. Och se där, en gammal bortglömd bok har fått nytt liv! Idag består serien av Den nya Isabel av Katherine Mansfield och Pojken och gunghästen av D.H. Lawrence, men vi hoppas förstås kunna utöka den allt eftersom. Så alltså, två hela dagar fulla av vintage – hurra, hurra!

4. Dofta på syrenerna i Kungsparken i Malmö. Snälla, snälla, stå i blom när jag kommer!

Har fortfarande inte stött på den där grekiska hunden som ska stjäla våra hjärtan. Man kanske skulle ta ett grekiskt barn i stället …?

Jag skojar bara. Faktiskt. Men det är inte varje dag man ser en livs levande Ilon Wikland-illustration. I alla fall, i går kväll när vi gick hem från favoritrestaurangen Kolios (som egentligen heter Apagkio, men det är det ingen som vet eller bryr sig om) befann vi oss plötsligt mitt i en ström av kyrkobesökare, utrustade med ljus och lyktor, vissa allvarsamma och svartklädda, andra lite mer festliga och glittrande, barn, tonåringar, föräldrar och en massa finklädda tanter och farbröder. Den här helgen firas nämligen den grekisk-ortodoxa påsken, som uppmärksammas med en och annan procession – dock inte av samma dignitet som de vi såg i Spanien, här är det lite mer avslappnat. Och så säljs det lammkött och påskharar och äggfärger och choklad och söta påskbröd i mängder i butikerna. Ungefär som vilken svensk påsk som helst alltså. Så vi passar på att fira en gång till, om inte annat så är det ju gott med påskchoklad.

En stillsam och avslappnad påskprocession, jämfört med de spanska versionerna. Fint.

Och så var det det där med Xronia polla. Det här är egentligen det enda uttryck du behöver kunna på grekiska: lär dig att uttala det rätt [hronja pollá] och använd det så fort du vill gratulera någon som fyller år, fått barn, har namnsdag, när du vill säga God jul, Gott nytt år, Glad påsk eller vad som helst som är värt att firas, och jag lovar att du kommer att mötas av ett stort leende och få ett glatt Xronia polla! tillbaka. Det är helt enkelt det man säger till varandra vid festliga tillfällen, även om det oftast finns en mer officiell hälsningsfras också. Väldigt smidigt och väldigt grekiskt – varför hålla reda på en massa olika uttryck när det finns ett som passar till allt? Varför göra det svårt för sig när man kan göra det enkelt?

Den ordagranna betydelsen är ”många år”, så jag antar (det här är bara mina egna lingvistiska slutledningar, så ta dem med en nypa salt) att det man vill säga är ”Må du leva länge!” Och det funkar ju till det mesta, förutom vid begravningar möjligtvis.