Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing the archive for the 2010 category.

I går tog jag mod till mig och frågade vår charmanta granne om vi fick bjuda på lite eftermiddagsfika (och tänk att världens bästa ord ”fika” inte finns på engelska? Hur klarar man sig utan ett begrepp som detta, undrar jag) senare i veckan. Hon blev förtjust över inbjudan, men meddelade att hon tyvärr skulle åka tillbaka till London på fredag och att hon var helt fullbokad fram till dess. Den enda lucka hon hade kvar var i går kväll mellan sex och åtta, så kanske kunde vi ta ”a quick drink” då i stället?

Gärna, sa vi och öppnade en flaska Cava och hade två mycket trevliga timmar i hennes sällskap, men … jag ville ju bjuda på Afternoon Tea! Jag kände mig som matadoren i tjuren Ferdinand som inte fick visa hur tapper han var, med sin cape och sitt svärd! Men i stället för att slita mitt hår öppnade jag bakskåpet och plockade fram mina attiraljer. I väntan på att ett nytt lämpligt offer dyker upp får jag helt enkelt se till att vi själva får lite guldkant på frukostbordet. Inga scones dock, det vapnet sparar jag på.

Vem behöver en assistent när man har handkraft – och världens bästa brödrecept! Om ni ber snällt kanske jag delar med mig av det.

Vi har sovit och degen vuxit. Bubblig och fin.

Ser inte mycket ut för världen än.

Jag sa ju det. Världens bästa brödrecept.

Så länge jag kan minnas har jag varje år drabbats av ett par rejäla förkylningar med tillhörande feber, dessutom ska jag nog ärligt säga att ju kallare och mörkare det blivit framåt hösten, desto klenare har jag känt mig.

Fram tills nu.

Inte en endaste förkylning eller influensa har smugit sig på mig sedan vi började vår resa, jag mår helt enkelt oförskämt bra. Att så här mitt i livet få möjlighet att slå ner på tempot och bara få vara för ett tag är en lyx jag önskar att alla kunde unna sig. Jag menar inte att man behöver göra det för resten av sitt liv, bara ett par månader, ett halvår eller kanske t.o.m. ett år.

Novembers första dag bjöd 23°C, en fika på stranden med croissanter från vår favoritbagare och några timmars jobb i sittbrunnen. Och inte en förkylning i sikte …

Sakta men säkert börjar Barcelona kännas som vår hemstad. Vi har hittat en bra matbutik och ett fantastiskt bageri i Barceloneta, som området utanför grindarna heter, en riktigt skön och avslappnad stadsdel. Det vi inte var förberedda på när vi kom hit var att Port Vell (hamnen vi bor i) inte alls är en del av Barcelona, snarare en del av Storbritannien.

Visst är det märkligt, var man än kommer i världen stöter man på hela stadsdelar befolkade av detta kolonialiserande folkslag. Det tog inte mer än ett par dagar innan damen i båten bredvid bjöd in oss på Gin and Tonic och snacks – vid 4-tiden på eftermiddagen. Desperat letade vi igenom våra garderober på jakt efter tropikhjälmar och kakishorts, men tyvärr hade vi visst glömt dessa hemma. Vår värdinna visade sig vara en förtjusande, ensamstående dam som har haft sin båt liggande i Port Vell de sista 6 vintrarna. På somrarna seglar hon runt i Balearerna, ankrar i fina små vikar och njuter av livet. Att hon dessutom har en likadan båt som vår gjorde inte att vi tyckte mindre om henne – snacka om god smak!

Vi är m.a.o. en minoritet, jag och Camilla. För tillfället finns det bara två båtar med övervintrande svenskar här. Hur gör man då för att bli accepterad i dessa anglosaxiska kretsar?

Efter många timmars planerade har vi smitt en lömsk plan: vi ska bjuda in vår båtgranne på te och scones! Camilla har i många år förädlat sitt sconesbakande och känner sig nu redo för det ultimat testet. Att bjuda på ett perfekt Afternoon Tea.

Fortsättning följer …