Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

Just precis så här hade jag föreställt mig att livet som långseglare skulle vara. På svaj i en lagun med höga berg runtomkring. Jag låter skägget växa, blir solbränd som en solkustspensionär, tycker plötsligt att det är helt okej med en hajtand hängandes i en läderrem runt halsen och en garderob som endast består av ett par sönderblekta jeansshorts. Vi lever på fisken vi fångar och dricker sköldpaddsblod …

Kanske förväxlar jag Medelhavet med Stilla Havet men man kan i varje fall låtsas för en stund. Här i Puerto de Pollensa kan man inte räkna med så mycket enskildhet – i varje fall inte mitt i sommaren. Just nu är vi ungefär 15 båtar som ligger för ankar här och vattnet runtomkring oss är kristallklart men snart börjar invasionen (har vi hört), då hela viken förvandlas till en enda stor septiktank full av guppande båtar för ankar. Den enda fisk vi har fångat är den odlade norska lax vi håvade in från Mercadonas fiskdisk häromdagen. Den tillredde vi i går kväll på vår nyinköpta rostfria båtgrill med klart godkänt resultat. Smaken blev inte direkt sämre av att vi långsamt gungades av de små dyningarna som letade sig in från havet utanför och runtomkring oss lyste det från husen längs med stranden.

Egentillverkade smycken gjorda av strandfynd och läderremmar har vi tyvärr inte hunnit med att ”designa” än. Faktum är att idag, söndagen den 1:e maj är den första lediga dagen jag har haft på evigheter. Sista tiden har dagarna ägnats åt att designa logotyper, broschyrer, datablad, case studies och hemsidor för kunder och däremellan fyllts av arbete med att förbereda vår båt för sommarens äventyr. Vi lyckades förlänga vårt halvårskontrakt hos Marina Port Vell i Barcelona ett par dagar för att överhuvudtaget hinna bli klara med det nödvändigaste innan vi gav oss iväg till Balearerna. Dagen innan avfärd införskaffades en mobil bredbandslösning från Vodafone och allt var frid och fröjd – ända till vi kom fram hit! Tjejen som sålde modemet och abonnemanget till oss lovade oss 14 dagar fri surf innan det var dags att fylla på med mer tid. Men efter mängder av svordomar, bussresor till mobilbutiker, support med motstridiga uppgifter och nästan två dagars heltidsjobb stod det klart att hon glömt att aktivera modemet, dessutom ingick det inte alls 14 dagars fri surf, trots att det uttryckligen står så i Voadfones broschyr! Falsk marknadsföring i kombination med inkompetenta idioter gör inte min bild av denna stora internationella mobilabonnemangsleverantör särskilt positiv. Milt uttryckt skulle jag vilja säga att Vodafone suger! På grund av dem missade jag ett uppdrag för en kund i Stockholm …

Men varför avsluta detta inlägg med sura abonnemangleverantörsuppstötningar när det finns tekniska uppfinningar som verkligen fungarar: AIS-radar, denna svenska sällsynt prisvärda uppfinning förtjänar ett par väl valda superlativ! Under vår överfart till Mallis såg vi över 200 båtar ute till havs. Fråga mig inte hur det gick till men vi lyckades se båtar utanför Tunisiens kust och t.o.m. nästan så långt bort som till Gibraltar! På ett avstånd av 271 sjömil!

Årets första dopp den 30 april. Badtermometern säger 18° (vår nya grill nere till höger)

Nu eller aldrig!

Lite kallt men helt klart värt det!

Och så soltorka en stund framme på däck

Camilla soltorkade också

Grillad lax i fotogenlampans sken

Förmiddag och vi ska snart runda Mallorcas norra spets

När vi kom fram var vi trötta!

Och runt omkring oss susade det runt små Optimistjollar

Klockan är halv två på natten och vi befinner oss mitt emellan Barcelona och Mallorca. De gula och gröna pilarna är båtar som AIS:en registrerar. Det röda hårkorset är en liten vilsen Hallberg-Rassy vid namn Isola.

Den här vackra morgonhimlen hade jag som sällskap i torsdags, medan Adam snusade under en filt på styrbords kistbänk. Även jag var ganska trött, men väldigt glad – både för att natten var slut och för att vi om några timmar skulle sikta Mallorcas nordöstra spets.

(Ja, nu gick det kanske lite fort här; för en vecka sen var det påskkavring i sittbrunnen i Port Vell och inte ett ord har viskats om att det blivit dags att kasta loss … Trots att jag hade så fina planer på ett långt och sentimentalt avskedsinlägg med en kavalkad av bilder från Barcelona tillsammans med en beskrivning av alla våra förberedelser och planer. Men vi bestämde oss helt enkelt tidigare i veckan för att det var dags, bland annat för att onsdagens väderprognos såg alldeles för bra ut för att vi inte skulle segla över till Balearerna – efter det verkade det dröja ett tag innan vi skulle få samma chans igen. Så vi lade in en växel till och såg till att allt som skulle fixas (efter ett halvårs stillaliggande blir det en del) blev klart. Och i onsdags eftermiddag vinkade vi hejdå till de grannar som var kvar på bryggan, släppte förtöjningarna, fyllde vatten- och dieseltankar och lämnade hamnen. Utan minsta tår i ögonvrån.)

Så nu befinner vi oss alltså i Puerto de Pollensa på Mallorcas nordkust, ankrade i den skyddade viken under Cabo de Formentor med höga berg runtomkring oss och en charmerande liten turistort, kantad med caféer och restauranger, badbollsbutiker och glasskiosker, som närmsta granne. Det är en helt ny och lite märklig upplevelse att ligga på svaj – behöver man något från land är det gummijollen som gäller och så måste man förstås tänka på att hushålla med färskvattnet och elen, vilket jag alltid tycker känns väldigt bra. Det är svårt att se sig mätt på utsikten, som skiljer sig ganska mycket från den vi vant oss vid under det senaste halvåret, och vi är nog båda två en smula förundrade över den här nya situationen. Det är nästan så att vi känner oss som riktiga långseglare …

Bara en liten försmak av vår kvällsutsikt från båten – fler, och bättre, bilder kommer snart!

Överseglingen hit var precis så odramatisk som man kan önska sig (förutsatt att man är den typen av seglare som tycker att odramatiskt är bra, förstås) med en klar himmel, en svag vind och ett nästintill platt hav. Eftersom vi räknade med cirka 20 timmar för överfarten gav vi oss iväg på eftermiddagen, för att vara framme vid lunchtid nästa dag. Efter några sköna timmar i solskenet, där vi sett Barcelona försvinna bakom oss, fick vi äntligen ett efterlängtat besök: två delfiner som dök upp från ingenstans, följde oss några sekunder och lika snabbt var borta igen! När solen gått ner slumrade jag till en stund och vaknade sen till ett totalt mörker, förutom en himmel som var full av gnistrande stjärnor. Och gnistrade gjorde det runt hela båten också, av mareld som lös upp vattnet längs skrovsidorna. Jag hade sett det här fenomenet på svenska västkusten tidigare, så det var inte svårt att känna igen det. Då och då kunde man även se lysande konturer av delfiner och stora fiskar som sköt upp ur vattnet precis intill oss, och höra hur de frustade. Förutom det och motorns brummande var det helt tyst, mörkt och ensamt och väldigt, väldigt vackert. Och så fortsatte natten; vi turades om att vila och hålla vakt tills solen steg igen. Och en frukost har nog sällan smakat så bra som kaffet och skinkmackan i soluppgången, bara ett par timmar ifrån vår alldeles första ankringsvik i Medelhavet.

Här närmar vi oss Cabo de Formentor, och runt hörnet väntar Puerto de Pollensa