Länder

Borde kanske ha varnat känsliga läsare innan jag smällde den här stackars bläckfisken rakt i ansiktet på er … men jag kunde inte låta bli att visa den.

Precis nedanför vår båt finns det en liten tom plats, och det är vi väldigt glada för. Framförallt för att vi slipper titta rakt in i någon annans hem (om det nu skulle råka bo någon i båten, vilket inte är särskilt troligt. Vi har förstått att vi räknas som lite udda som helt frivilligt har valt att bo i vår båt hela vintern här på varvet, när man kan hyra en fin lägenhet inne i stan), men också för att det nästan känns som att vi har en egen strandtomt. Men i alla fall, vår lilla strandtomt är även ett populärt tillhåll för fiskargubbar (inga gummor) i alla åldrar. Oftast sitter de bara där och metar lite förstrött och det verkar inte vara själva resultatet av fiskandet som är grejen. Än så länge har jag aldrig sett någon dra upp någonting – fram tills i går.

Vad gör han egentligen? Tvättar strumpor?

Mannen som länge stått barbent bland stenarna med en liten nylonrulle i handen var plötsligt fullt upptagen med att banka och skölja, banka och skölja något stort och skummande. Vad var det för något?

Bläckfisksbankning

Stolt och glad visade han upp sin fångst och jag fick gärna fotografera den. Man skulle banka den rejält förstod jag, då blev den mör och fin. Ville jag kanske köpa den? Det var lockande, dels för att både Adam och jag verkligen gillar bläckfisk och dels för att han såg så förhoppningsfull ut. Men jag sansade mig. Den var nog lite i största laget. I stället bad jag honom att knacka på om han fick något lite mer lätthanterligt på kroken. Kanske förstod han, kanske inte.

Vad gör man med en sån här bjässe? Slänger den i grytan med en näve örter och lite vitlök?

Men vi börjar i sittbrunnen på Casa Isola. Tycker ni att bilden ser lite oskarp ut? Det är bara ett romantiskt skimmer …

I torsdags var det 27 år sedan Adam och jag träffades. 27 år. Kan ni fatta vad man hinner göra på 27 år? Och hur mycket man hinner ändras som människa? När man har varit tillsammans i så herrans många år och lärt känna varandra på nytt gång på gång är det svårt att låta bli att fundera över vad som hade hänt om vi hade träffats för första gången i dag i stället? Fast det är klart, då hade vi ju inte alls varit de personer vi är i dag, utan helt andra människor … en spännande tanke, men jag tror att jag håller kvar vid det nuvarande scenariot. Och ser fram emot att fortsätta ändras och åldras tillsammans med Adam.

Nuförtiden har vi ju faktiskt en officiell dag att fira också, men varför nöja sig med en ynka bröllopsdag som bara infaller en gång om året när man kan fira två dagar i stället?

Dessutom är det här ett perfekt tillfälle att leta upp den bästa, mysigaste, mest romantiska restaurangen, baren, krogen, syltan – vi är öppna för alla kategorier, så länge de bjuder på skön stämning och kan laga mat – i den stad vi befinner oss i för tillfället. Undrar i vilken stad vi kommer att fira vår tjugoåttonde årsdag? (Här utgår jag helt fräckt ifrån att Adam kommer att vilja fira med mig även nästa år.)

Tre år på resande fot och tre helt olika ställen.

2010. Sagardi i Barcelona. Underbara Barcelona, vår första vinterhamn. På Sagardi i stadsdelen Born brukade vi oftast äta pinxos i baren, men den här kvällen provade vi deras grillrestaurang och åt den ena baskiska delikatessen efter den andra. Är svårt att slå själva läget, omgivningen och hela grejen. Det är ju Barcelona.

2011. La Marquisita i Cartagena. Den här pärlan luskade vi fram med hjälp av Tripadvisor och gick helt enkelt efter vilket ställe som hade flest toppnoteringar skrivna på spanska. Cucina maravillosa. Por una noche romantica, typ. Och de hade så rätt. Efter första kvällen här blev detta vårt trumfkort som vi plockade fram när vi skulle ta med vänner på middag. Eftersom det låg på ett litet undanskymt torg och inte såg mycket ut för världen från utsidan blev folk alltid glatt överraskade när de kom in och inte minst fick smaka på maten.

2012. Kolios taverna i Preveza. Vi är fortfarande inte riktigt säkra på om stället heter Kolios, eller om det bara är det folk kallar det eftersom ägaren heter Kolios. Verkar vara så man gör här. Den här restaurangen ligger på en av de små gränderna uppe i gamla stadskärnan, och är ett ställe som vi har gått förbi flera gånger och tyckt att det såg så inbjudande ut, lite som en restaurang man skulle hitta någonstans runt Möllevångstorget i Malmö, ett sånt där ställe där man känner sig hemma så fort man öppnar dörren. Och precis så var det. Här skulle vi kunna hänga varje kväll! 

När vi tänkte att nu får vi nog inte ner en bit till kom det in en liten dessert med en hälsning från kocken. Tänkte att ni kanske ville prova den här? Och då vore det ju ofint att inte smaka … mmmm.

Dags att promenera hemåt. Skönt att ha lite sällskap.