Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing Camilla’s articles.

Som vi har väntat och hoppats och tittat ut varje morgon med tindrande ögon – ska han komma i dag, ska han komma i dag, vår tyska jultomte? Och till slut stod han där, med säcken full!

Julafton!

Bråttom, bråttom!

Viktigaste lådan först!

Ser bra ut än så länge …

Här går det undan! Redan på plats, om än lite provisoriskt. Ser fortfarande bra ut. Kanske inte riktigt av samma dignitet som ögonstenen i vårt gamla kök på land, men nära nog!

Ska bli skönt att kunna laga mat med tre grytor i omlopp, i stället för en. Den gamla engelska Taylorn som fanns i båten, med sin inbyggda brödrost och sin ”simmering plate” (som tog upp 2/3 av matlagningsytan), kändes lite charmig i början, men visade sig tyvärr vara ganska oanvändbar plus att den hade tappat en del av sina funktioner med åren. Den stora ugnen bakade förvisso väldigt fina bröd, så nu hoppas jag bara att den nya ugnen inte blir en besvikelse. Återkommer med rapport!

Sunday breakfast in the making

Vilken lyx att kunna brygga kaffe och koka ägg samtidigt och fortfarande ha en platta kvar! Kanske skulle ta och steka några tomater och rosta lite bröd också …

Utöver nya spisen fanns det tusentals små och stora, viktiga och spännande saker i julklappssäcken, som (om inte Adam tappar lusten och bestämmer sig för att inte renovera en millimeter till av den här båten) kommer att dyka upp här allt eftersom. Ska bara visa en annan liten trevlig sak som redan har fått flytta in på sin plats – dock får vi nog vänta ett tag med att prova den.

Visst förtjänar vårt fina badrum nummer 1 en lika fin toalett! Bara för att något är en båtprodukt behöver det inte se ut som det alltid har gjort – bra tänkt, Matromarine!

Är det en apelsin? Eller en citron?

I bilen med hem från Nafplion fanns den ena lådan, kassen, burken, flaskan, grytan efter den andra fylld med godsaker som Ilianas föräldrar hade skickat med oss. Vin, olivolja, inlagda frukter m.m. Bland annat fick jag en hel back full av traktens berömda apelsiner – alldeles nyplockade – som måste vara de godaste jag någonsin har smakat! De är otroligt söta, saftiga och spänstiga med ett tjockt skal som liksom bara ramlar av. Och helt obesprutade. I apelsinlådan låg det också något som jag hade fått smaka under veckan och blivit helt betagen av … bergamotter. Just precis, frukten man utvinner bergamottolja ur och som smaksätter bland annat earl grey-te (och Generalsnus). Bergamotterna ser ut som apelsinfärgade citroner och doftar himmelskt. Själva fruktköttet är beskt och väldigt syrligt och faktiskt helt oätbart, såvida man inte kokar det i sockerlag i flera dagar, vilket verkar vara det vanligaste sättet att tillreda frukten på här i Grekland. Då får köttet och framförallt skalet, som också får koka med i sockerlagen, en väldigt god, lite kryddig, frisk och samtidigt smörig smak. En helt ny upplevelse för mina smaklökar. Men eftersom skalet doftar så förföriskt vill jag gärna prova att använda det precis som det är – kanske som smaksättning i en brownie?

Jag rev skalet från en bergamott och blandade det i browniesmeten, och ljuv musik uppstod

Förresten, browniereceptet hittade jag i min trogna följeslagare Sju sorters kakor, som jag fick av min storasyster när jag fyllde 25. Klok syster. 1945 kom den första upplagan av boken ut, och trots alla recept och all inspiration som finns tillgängligt på nätet så är den fortfarande oslagbar när det gäller att hitta bra och pålitliga recept på klassikerna. ”Brownien” jag bakade heter för övrigt inte ”brownie” i boken utan har det mer hemvävda namnet ”nötchokladruta”.

I lägenheten längst upp har jag bott den senaste veckan … och förresten, en mycket spännande förklaring till rubriken kommer längre ner!

Alltså, efter nästan en vecka på rymmen är jag tillbaka i Preveza, omtumlad, utmattad och lycklig. Över att vara hemma hos Adam igen förstås, men framförallt över allt jag har fått uppleva under den gångna veckan. Och det låg faktiskt lite sanning i det förra inlägget – Iliana kom helt enkelt och svepte iväg mig från vårt ödsliga, regniga varv på en resa till sin vackra hemstad Nafplion, där jag inkvarterades i hennes föräldrars sommarlägenhet i den lilla strandbyn Kiveri utanför staden, mottogs med öppna armar av alla i familjen och inte minst – fick träffa och lära känna alla Ilianas underbara vänner, och komma ihåg hur det känns att vara omgiven av en massa människor man gillar och bara kunna njuta ohämmat av deras sällskap. Här är ett axplock från våra dagar och kvällar i Nafplion.

Tanken var ju att jag skulle sitta och jobba i mitt lånade strandhus medan Iliana jobbade med sina föräldrar och deras företag, men det blev inte så mycket tid till det … däremot tog Iliana med mig till Fougari, café/bibliotek/konsthall ute på landet, och där satt vi och jobbade en del.

På Batraxos hamnade vi flera gånger, tillsammans med olika människor. Här mötte jag bland annat Jens Lekman …

Nej, killen till höget är faktiskt Ilianas vän Kostas, helt igenom grekisk, och till vänster har vi Spiros.

En annan av vännerna hette George och var dj på … hmm, svårt att komma ihåg namn på grekiska klubbar. Bra musik spelade han i alla fall och så här ser han ut:

Och nedanför här har vi Sukie och Sofia, Ilianas underbara vänner

Och eftersom vi är i Grekland har förstås hela veckan präglats av Mat. Just det, mat med stort M. Ingenting är viktigare än vad man äter och dricker här. Och med tanke på det blev jag förstås otroligt glad och stolt (och lite nervös) när mamma Kostaki (som hade hört att jag gillade att laga mat) föreslog att jag skulle tillaga de två kilo vildsvinsgrytbitar som pappa Kostaki införskaffat till familjens gemensamma fredagsmiddag!

Ilianas mamma Sofia och jag utbyter matlagningshemligheter

”Halv åtta hos mig”, släng dig i väggen. I kväll är det jag som står för fredagsmiddagen hemma hos Ilianas stora och väldigt grekiska familj … Här har jag påbörjat tillagningen av min skånska vildsvinskalops som serverades med ugnsstekta morötter, potatis och lök tillsammans med gräddkokta äpplen. Inget för avant garde, det skulle passa alla, från 3-åringar till 82-åringar. Och det gjorde det.

Det var svårt att fånga hela familjen på bild, men här fick vi med några stycken i alla fall – Ilianas syster Natasja med familj och pappa Kostaki – och även mig själv, som tur var, så att jag kan vara säker på att allt det här verkligen hände!

Just det, jag höll ju på att glömma det allra viktigaste! ”To onoma mou ine Phaedra!” betyder ”Jag heter Phaedra!”, och det är faktiskt alldeles sant. Mamma Sofia ville gärna ge mig ett grekiskt namn och tyckte att Phaedra (som betyder ljus) skulle passa mig bra, så helt utan krusiduller döpte hon om mig till Phaedra. Och efter det var Camilla (som för övrigt betyder kamel på grekiska, kanske var det därför hon gärna ville byta namn på mig?) som bortglömt. Men visst är Phaedra ett fantastiskt vackert namn? Tror nästan att jag behåller det …