Vad får man om man kombinerar en högtrycksspruta med en vattenskoter och en orädd spanjor? Man får så klart en spansk superhjälte. Stålmannen och Spindelmannen får se upp nu när Högtrycksmannen släppts fri!

För även om hans amerikanska kollegor är begåvade med imponerande krafter har Högtrycksmannen en superkraft de inte kan rå på – han kan nämligen skrämma bort var enda delfin i hela San Antoniobukten! Dessutom låter hans högvarviga vattenskotermotor som pumpar upp vatten till jetmunstyckena mycket mer än någon annan superhjälte kan låta – visst är det coolt!?

 

 

Efter San Antonio gick vi söderut längs med Ibizas västkust och angjorde Cala Badella – en väldigt fin och ganska oexploaterad liten vik med fasta ankringsbojar. Om man befinner sig här i lågsäsong (alltså nu) är det gratis att använda bojarna och dessutom är det inte ovanligt att man får hela viken för sig själv! Nästan för sig själv bör jag kanske tillägga – våra vänner Lydia och André, ett belgiskt par vi lärde känna i Barcelona förra året agerade välkomstkommitté och kort därefter kom Mikael från Helsingborg körandes i sin dinge. Vi tände genast upp grillen och bjöd in flamländarna på grillfest och dagen efter bjöd vi in Mikael och Marie på kafferep med hemlagad sockerkaka.

Men hur ser vardagslivet egentligen ut när man ligger på ankar (eller boj) i en liten cala? Ungefär så här:

Vi börjar dagen tidigt med att gå upp och mata fiskarna  

Knäckebröd går alltid hem

Därefter är det dags för årets premiärdopp

Plums!

Maj månad och redan 20 grader i vattnet …

Det blir nog ett dopp till innan kvällen

Eftermiddagsfika med Mikael och Marie

Camilla ligger ohjälpligt efter på badfronten och försöker kompensera med ett magplask

Ganska nöjd med årets första saltvattensbad

Och en liten runda in till stranden

 

 

 



Och plötsligt blev det sommar på riktigt

Med vårt hem på ryggen (fast egentligen är det tvärtom, det är vårt hem som bär oss på sin rygg, eller nåt i den stilen i alla fall) seglade vi iväg från vår vinterhamn i söndags eftermiddag. Ända in i det sista försökte jag komma på en anledning att stanna kvar en liten stund till, och inte blev det lättare av att hela vår stora familj från hamnen kom och ville säga hejdå innan vi stack. Även om många redan hade kastat loss hade vi nog ett tjugotal vänner som kramade, vinkade och tutade av oss. Så ingen återvändo alltså.

26 timmar senare styrde vi in i ankarviken utanför San Antonio och slängde i ankaret på ungefär samma plats som sist vi var här, i slutet av oktober. Och nu ångrade jag mig inte en sekund att vi lämnat vår vinterhamn. Den där känslan jag längtade efter – här är den. Känns faktiskt lite som att vara hemma igen. Eller så är det helt enkelt så att vi alltid är hemma, överallt.

« Older entries

Adams förläggare

Collings-Förlag