En helt vanlig dag

Snickesnack i skuggan

Det är inte helt lätt att få ihop den bild av ett Spanien i förfall som möter oss i nyheterna med den som omgivningarna här omkring oss visar upp. Det är varmt och skönt, grönt och frodigt, apelsinerna, citronerna och oliverna växer lika obekymrat på sina träd som för ett år sedan, marknadsstånden är lika färgglada och välfyllda varje lördag och de gamla stenhusen ser lika lugna och orubbliga ut som de gjort under de senaste århundradena. Men det räcker att prata en stund med människorna som bor här: restaurangägare, bokhandlare, gatumusikanter, frisörer, fastighetsmäklare och torgmadammer – eller slå sig ner på ett café där de mallorkinska pensionärerna dryftar stort och smått medan de dricker sin cortado, och tjuvlyssna lite – för att förstå att de är oroliga för framtiden. Hur ska det sluta? Till och med här på Mallorca, dit turisterna fortfarande strömmar, märker de bofasta av krisen. Folk håller hårdare i sina pengar även på semestern, helt enkelt.

Och vi själva som relativt ickekonsumerande turister (för det är ju faktiskt det vi är, även om vi försöker intala oss något annat) bidrar knappast med så mycket mer än vår blotta närvaro. Det är svårt att inte känna sig lite som en snyltare ibland, någon som njuter av allt det vackra och goda som bjuds utan att ge något tillbaka.

Förhoppningsvis kan vi på ett eller annat sätt fungera som ambassadörer för den här givmilda och gästvänliga ön, om inte annat så genom att visa hur vackert det är här.

Den berömda mañana-mentaliteten ser vi inte mycket av. De flesta vi träffar jobbar hårt, ofta med två eller tre jobb som avlöser varandra under dagen och kvällen. Vissa jobb är förstås inte lika krävande som andra …