Det känns lite tomt

Hej då mina vänner!

Året var 1994 och jag satt inlåst på en arbetsplats i en av Sveriges mest främlingsfientliga orter. Jag hatade mitt jobb och utsikten från mitt fönster. Det var då jag började dagdrömma om en person som levde ett liv som var raka motsatsen till mitt.

Han bodde på en segelbåt och hans föräldrars jobb bestod i att segla runt med turister i Västindien. Efter ett tag hade jag tänkt ut en historia om mitt alter ego som jag började skriva ner i ett enkelt ordbehandlingsprogram på min Ataridator. Kort därefter tog jag tag i mitt eget liv och skrivandet fick en paus som varade ända fram till för tre år sedan. Men historien fanns hela tiden i mitt huvud och jag visste att någon gång i framtiden skulle jag skriva klart den. Naturligtvis gick textfilerna på disketten från min gamla Atari inte att rädda men det var nog mest tur. Historien blev bättre den här gången, dessutom har jag haft stor hjälp av Camilla som fick fria händer när det gällde det språkliga finliret.

Som jag tjatat om tidigare har ett av målen med att spendera vintern här i Barcelona varit att färdigställa mitt manus – och nu är det klart! Finn (som min 15-årige huvudperson heter) och hans familj är just nu på väg till Sverige i ett par gröna vadderade kuvert. Mottagarna av dessa kuvert är en handfull förlag som ger ut ungdomsböcker. Oddsen för att bli publicerad är minimala, men även om redaktörerna bara skrattar åt mitt manus och skickar tillbaka ett standardbrev med förklaringen att min historia inte passar in i deras produktion för tillfället, så har jag uppnått mitt mål: jag har gett mina karaktärer liv och vi har haft väldigt kul tillsammans under alla dessa timmar.

Vad jag inte hade räknat med var att de skulle lämna ett tomrum efter sig så fort de hoppat ner i kuverten. Men det är klart – om man själv bor på en segelbåt med Barcelona precis utanför relingen behöver man kanske inte dagdrömma om någon i en liknande situation längre …

I mitt huvud har mina karaktärer och deras båt blivit mer och mer verkliga, och en av de sista sakerna jag gjorde var att skissa fram ett omslag och några båtritningar.

Ibland krävs det ett bildbehandlingsprogram för att ens drömmar ska bli verklighet

Naturligtvis seglar mina karaktärer runt i en båt jag själv har ritat, 65 fot borde väl räcka?

P.S. Tack till alla er som stått ut med att höra mig berätta om mitt manus och orkat läsa igenom det – nu ska jag snart börja terrorisera er med en uppföljare!