Isola – Life on a sailboat

Hej då mina vänner!

Året var 1994 och jag satt inlåst på en arbetsplats i en av Sveriges mest främlingsfientliga orter. Jag hatade mitt jobb och utsikten från mitt fönster. Det var då jag började dagdrömma om en person som levde ett liv som var raka motsatsen till mitt.

Han bodde på en segelbåt och hans föräldrars jobb bestod i att segla runt med turister i Västindien. Efter ett tag hade jag tänkt ut en historia om mitt alter ego som jag började skriva ner i ett enkelt ordbehandlingsprogram på min Ataridator. Kort därefter tog jag tag i mitt eget liv och skrivandet fick en paus som varade ända fram till för tre år sedan. Men historien fanns hela tiden i mitt huvud och jag visste att någon gång i framtiden skulle jag skriva klart den. Naturligtvis gick textfilerna på disketten från min gamla Atari inte att rädda men det var nog mest tur. Historien blev bättre den här gången, dessutom har jag haft stor hjälp av Camilla som fick fria händer när det gällde det språkliga finliret.

Som jag tjatat om tidigare har ett av målen med att spendera vintern här i Barcelona varit att färdigställa mitt manus – och nu är det klart! Finn (som min 15-årige huvudperson heter) och hans familj är just nu på väg till Sverige i ett par gröna vadderade kuvert. Mottagarna av dessa kuvert är en handfull förlag som ger ut ungdomsböcker. Oddsen för att bli publicerad är minimala, men även om redaktörerna bara skrattar åt mitt manus och skickar tillbaka ett standardbrev med förklaringen att min historia inte passar in i deras produktion för tillfället, så har jag uppnått mitt mål: jag har gett mina karaktärer liv och vi har haft väldigt kul tillsammans under alla dessa timmar.

Vad jag inte hade räknat med var att de skulle lämna ett tomrum efter sig så fort de hoppat ner i kuverten. Men det är klart – om man själv bor på en segelbåt med Barcelona precis utanför relingen behöver man kanske inte dagdrömma om någon i en liknande situation längre …

I mitt huvud har mina karaktärer och deras båt blivit mer och mer verkliga, och en av de sista sakerna jag gjorde var att skissa fram ett omslag och några båtritningar.

Ibland krävs det ett bildbehandlingsprogram för att ens drömmar ska bli verklighet

Naturligtvis seglar mina karaktärer runt i en båt jag själv har ritat, 65 fot borde väl räcka?

P.S. Tack till alla er som stått ut med att höra mig berätta om mitt manus och orkat läsa igenom det – nu ska jag snart börja terrorisera er med en uppföljare!

Om du någon gång känner att du skulle vilja träffa dina vänner lite mer, att de aldrig kommer förbi sådär härligt spontant som du skulle önska, då har jag ett tips: flytta till Barcelona! Eller, du behöver ju inte ta ett så drastiskt steg som att flytta, det räcker förmodligen att du hänger här ett tag – och det funkar bra även under vintermånaderna, jag lovar. Visst är det fantastiskt?

Våra senaste gäster, Michael och Sabine från Tyskland (som vi tillbringade några underbara dagar med i Bochum under vår kanaltur förra sommaren) damp ner förra veckan, utrustade med vandrarkängor och ryggsäckar – ett perfekt sällskap för oss stadsråttor som inte hade lyckats pallra oss utanför stadsgränsen en endaste gång, trots alla fantastiska berg och vandringsmöjligheter som finns runtomkring oss. Men nu tog vi igen det med råge! En underbart vindstilla och solig dag hoppade vi på tåget till Montserrat, cirka en och en halv timmes resa rakt västerut, och fortsatte sedan vidare upp på berget med linbanan. När vi hade vant oss vid den klara luften på 900 meters höjd fortsatte vi till fots uppåt, uppåt och sen lite mer uppåt. Det var hisnande brant på sina ställen, grönskande och torrt och stenigt om vartannat och så otroligt vackert och stillsamt. Montserrat lär vara en riktig turistfälla på sommaren, men så här års var vi nästan ensamma uppe på berget och temperaturen var helt perfekt för en vandringstur.

Vart tog staden vägen?

Mmmmm. Frisk luft.

Varm-choklad-och-mackor-paus utanför ett litet kapell på ca 1100 meters höjd.

Vi kom på att det kanske är i bergen vi ska bo i framtiden?

Inte ramla.

Inte så långt hemifrån, men i en helt annan värld.

Vi hann förstås även med lite nattsudd och framförallt en mycket skön eftermiddag på Michael och Sabines takterrass på Hotel Gaudi.

För så där en 10 år sedan köpte min gode vän och kollega Andreas en J24. Själv tyckte jag att denna anonyma förkortning mest lät som ett konserveringsmedel – men det var mycket roligare än så! Inspirerade av honom och hans J24 köpte vi vår första båt, som några år senare byttes ut mot Isola.

När jag för några dagar sedan blev medbjuden av några spanska grannar här på bryggan att följa med ut och segla den moderna versionen av samma båt, en så kallad J80, var det lätt att tacka ja. Och vilken tur att jag gjorde det! Ombord lärde jag känna fem stycken sällsynt trevliga personer som alla hade en väldigt avslappnad inställning till segling. I nästan tre timmar jagade vi runt i vindar mellan ca 5 – 10 m/s med detta mästerverk till båt. Vilken njutning det var att sitta till rors på en dikt bidevind i det övre vindregistret med en perfekt balanserad rorkult i handen! Båten är en av fyra J80 som ägs av ett privat företag och som seglas av folk som hyr in sig några timmar i veckan. Om vi återkommer hit i framtiden kommer jag definitivt att bli medlem. Till lika stor anledning av båtarna som av människorna som framför dem. Efteråt bjöd jag in dem alla på öl och snacks i Isola och stämningen snuddade vid en av sittbrunnens toppnoteringar. Ett stort tack till er alla!