Inte en dag för tidigt!

Det började för ungefär en och en halv vecka sedan. Alla varvets invånare visste att den stora dagen var kommen och luften dallrade av spänning. 

Den sista tiden har det hänt ganska mycket. Vi har bland annat (efter drygt 10 månaders vårrustning) lyckats få nya Isola i vattnet. Det är en nästan obegriplig känsla att se henne ligga och guppa på en ankringsplats eller vid en stadskaj. Det är också en ganska obegriplig känsla att segla henne – dels för att hon är mycket snabbare än vår förra båt, men också för att hon tar mycket högre höjd och är sanslöst styv. Dagen efter att vi lämnade vår ”vinter”hamn fick vi det stora nöjet att kryssa i ca 10 m/s (20 knop). Nya Isola lade sig bekvämt tillrätta, krängde lite lätt och loggade upp mot 8 knop på en dikt bidevind. Vi funderade aldrig ens på reva seglen … Aldrig tidigare har vi upplevt att vi bara skulle vilja fortsätta segla och korsa en ocean eller två­ – men plötsligt infann sig den där känslan! Om vår förra båt var en Volvo 240 (trygg men kanske inte särskilt snabb och med begränsade vägegenskaper) är den här en Audi A8. Det känns som att båten flyter fram med full kraft genom sjön, utjämnar små vågor och bjuder på komfort i limousinklass. När jag gick upp på däck för att känna på riggen var det omöjligt att känna någon skillnad på spänningen på lä- och lovartssidan och inne i båten hördes det inte ett enda litet knirr. Vinden var ganska byig emellanåt och varje gång det kom en körare kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv – naturen besitter stora krafter men den här båten låter sig inte skrämmas i första taget.

Om jag ska vara helt ärlig har mina batterier varit näst intill urladdade den sista tiden, men nu börjar jag förstå att jag nog lagt mina krafter på rätt båt. Det är fortfarande mängder med saker som behöver fixas, ändras eller snyggas till men de sista dagarnas segling och motorgång har försett mig med många sköna amperetimmar. Det ska nog bli bra det här – även om jag inser att en stålbåt kräver lite mer arbete än en plastbåt.

Det var båten det. Men allting har inte handlat om den sista tiden. Vi har nämligen haft besök. För snart 20 år sedan båtluffade vi i Cykladerna tillsammans med våra goda vänner Jonas och Maria. Varken vi eller de har semestrat i Grekland sedan dess men förra veckan var det dags igen. Den här gången luffade vi dock runt med egen båt, dessutom följde våra vänners barn Ludde och Mathilda med. Nya Isola hade inga större problem att hysa oss alla i en hel vecka och ovana som vi var var det ganska skönt att ha ett par extrahänder de första gångerna vi skulle ankra eller lägga till. Men framför allt var det väldigt kul att få inviga vårt nya seglande hem i deras sällskap!

P.s. Vid närmare eftertanke känns det inte helt schyst att jämföra vår förra båt med en 240. Om den ska jämföras med en Volvo får det nog bli Pelles P1800 i stället – den var ju åtminstone snygg!

Vår vana trogen döpte vi henne till Isola.

Stöttorna är borttagna och jag målar på antifouling där de tidigare stod.

Ja just det­ – under kölen höll jag på att glömma.

Största och tyngsta båten på varvet är på väg i. Inte mindre än tre gånger fick Dimitris stanna och pumpa däcken på sin trailer. Vi höll andan och hoppades att allt skulle hålla.

Snart är hon i. Kan stål verkligen flyta – och kan det över huvud taget segla?

Tänka sig – hon flyter! (här utanför Lefkas stad)

Och inte nog med det – hon seglar faktiskt riktigt bra!

Maria (som aldrig seglat förr) verkar känna sig trygg …

Och Jonas och Ludde letar lämpliga paparazziobjekt på Onassis gamla ö Skorpios.

I år fanns det ingen tid att fira midsommar. Tack vare våra vänner fick vi en andra chans och njöt i fulla drag.

Nystedtarna på utflykt i Vonitsa.

Den här blondinen fick jag till bordet när vi smörjde kråset på fiskrestaurang på Meganisi.

Och det här fick jag på tallriken.