September

I dag är en stor dag – åtminstone kan det bli en stor dag. Vi befinner oss i Vassiliki på Lefkas sydkust och väderprognosen ser mycket lovande ut. Lovande för ett kärt återseende. När jag växte upp under 80-talet led jag av svåra missbruksproblem. Om jag inte fick min drog blev jag rastlös och en stor del av min uppväxt kom att handla om att stilla mitt ständiga begär. Med tiden kom karriär, husrenoveringar och andra hobbys att distrahera mig men jag har aldrig helt lyckats glömma bort mitt forna uppåttjack.

Det är idag mer än 20 år sedan jag blev ren från mitt begär (även om jag haft enstaka återfall under semestrar) och tror att jag som nybliven 45-åring ska kunna hantera drogen på ett mer vuxet sätt … Men framför allt vet jag att jag framöver ska kunna utöva mitt missbruk mycket mer frekvent och i ett klimat som inte kräver både våtdräkt och torrdräkt en stor del av året. Om väderprognosen stämmer ska det under eftermiddagen i dag blåsa cirka 25 knop (12 m/s) och jag ska få prova utrustningen jag sett ut i veckan. En styck Starboard Futura 111, en bom, två master och tre segel (Tushingham 6,5 – 5,7 – 5,0) plus våtdräkt, hängsele och lite andra prylar. En del av er har kanske nu räknat ut vad mitt forna missbruk handlade om – just det, vindsurfing!

Mitt intresse för segling väcktes en gång i tiden genom vindsurfingen. När vi köpte vår första segelbåt för lite drygt 12 år sedan trodde jag att seglingen skulle kunna fungera som antabus för vindsurfing – och visst har det till viss del hjälpt, men inte fullt ut. Nuförtiden är båten först och främst en bostad för oss, därefter ett transportmedel och till sist något som man ibland kan njuta av att segla. Vår hobby har förvandlats till vardag.

Vassiliki är ett av Europas vindsäkraste surfställen och hela stranden här är full av surfskolor och uthyrare. På hösten säljer de alla ut brädor och segel som använts under några få sommarmånader, och det är därför vi är här nu. Om man är ute i tid kan man nämligen köpa årets prylar för mindre än halva nypriset.

Dags att dra – nu börjar det blåsa upp …

Ibland får man frångå sina principer och lägga till vid en grekisk stadskaj. Inte för att vi har något emot grekiska stadskajer – tvärtom. Proceduren för att lägga till är alltid densamma. Leta upp en ledig plats (vilket i princip aldrig är något problem), ta sikte och börja backa in mot land. På lagom avstånd från kajkanten släpper befälhavaren för ankarspelet i ankaret och matar successivt ut kätting. Rorsman (vilket i vårt fall är jag) försöker hålla tungan rätt i mun och pricka rätt mellan våra nya grannar. Till min stora förvåning fungerar det alldeles utmärk att hantera vår minst 15 ton tunga pansarvagn. Visst är det lättare att backa med en ny charterbåt som väger hälften så mycket och har frihängande roder och kort köl, men vi har också en väldigt stor fördel jämfört med dem. Vår båt är riktningsstabil som få. Även om vi skulle ha en kuling rakt i sidan märker vi knappt av den. När vi börjar närma oss land spänner Camilla åt ankarspelets friktionsbroms och jag drar ut de sista metrarna med motorns kraft. Vanligtvis står det andra seglare på kö för att ta mot tamparna som jag har förberett, men skulle det inte göra det är det ingen fara, det är bara att ta ett steg ner på badbryggan och hoppa i land.

Väl iland vet man aldrig vad som ska hända. Vanligtvis händer ingenting alls. Vid ett fåtal tillfällen dyker det upp en hamnpolis och då blir man ombedd att komma bort till dennes kontor med sina båtpapper. Dags att plocka fram ett stort, otympligt och öststatsliknande pappark kallat DEKPA. Enligt lag krävs det åtminstone en stämpel i detta Stasi-designade dokument per månad om man inte vill riskera böter. Trots att DEKPAn utfärdas av hamnpolisen och innehåller alla uppgifter om ens båt ska man nu fylla i alla uppgifter en gång till … När alla papper väl är ifyllda är det dags för hamnpolisen att utöva sin i särklass mest myndighetsaktiga handling – nu ska det stämplas! Stämplar utdelas till höger och vänster på alla papper och kopior – om man inte ser upp är risken stor att man lämnar kontoret med en stämpel i pannan. Vi har börjat förstå att anledningen till att hamnpolisen sällan kommer ut antagligen beror på att hela proceduren tar ganska lång tid och förtjänsten inte är särskilt stor. Mellan 7 och 10 euro brukar vi få betala per natt. Hitintills i år är vi uppe 34 euro … I och för sig erbjuds det sällan någon annan service än en plats i hamnen, men det gör ingenting – el har vi överskott på och vatten fyller vi bara på var tredje vecka.

Just nu ligger vi förtöjda i Argostoli, vilket är huvudstaden på den största av de joniska öarna, Kefalonia. Anledningen är att vi dels behövde en ny stämpel i DEKPAn och att vi båda just nu jobbar för fullt. Själv har jag fullt upp med broschyrer, annonser, flyers och mässmaterial och Camilla översätter den ena boken efter den andra. Faktum är att vi inte tagit en enda bild sedan Zakynthos – så därför får ni hålla tillgodo med en vecka gamla bilder som inte har något som helst att göra med det här inlägget – ha!

Egentligen behövs det väl ingen bildtext till den här bilden. Någon har sagt att en bra bild berättar en historia och får en att fundera över vad som hände sedan. Själv skulle jag vilja veta vad paret i rött sa till varandra ögonblicket efter. Det är i och för sig också möjligt att de inte sa så mycket …