Ibland får man frångå sina principer och lägga till vid en grekisk stadskaj. Inte för att vi har något emot grekiska stadskajer – tvärtom. Proceduren för att lägga till är alltid densamma. Leta upp en ledig plats (vilket i princip aldrig är något problem), ta sikte och börja backa in mot land. På lagom avstånd från kajkanten släpper befälhavaren för ankarspelet i ankaret och matar successivt ut kätting. Rorsman (vilket i vårt fall är jag) försöker hålla tungan rätt i mun och pricka rätt mellan våra nya grannar. Till min stora förvåning fungerar det alldeles utmärk att hantera vår minst 15 ton tunga pansarvagn. Visst är det lättare att backa med en ny charterbåt som väger hälften så mycket och har frihängande roder och kort köl, men vi har också en väldigt stor fördel jämfört med dem. Vår båt är riktningsstabil som få. Även om vi skulle ha en kuling rakt i sidan märker vi knappt av den. När vi börjar närma oss land spänner Camilla åt ankarspelets friktionsbroms och jag drar ut de sista metrarna med motorns kraft. Vanligtvis står det andra seglare på kö för att ta mot tamparna som jag har förberett, men skulle det inte göra det är det ingen fara, det är bara att ta ett steg ner på badbryggan och hoppa i land.
Väl iland vet man aldrig vad som ska hända. Vanligtvis händer ingenting alls. Vid ett fåtal tillfällen dyker det upp en hamnpolis och då blir man ombedd att komma bort till dennes kontor med sina båtpapper. Dags att plocka fram ett stort, otympligt och öststatsliknande pappark kallat DEKPA. Enligt lag krävs det åtminstone en stämpel i detta Stasi-designade dokument per månad om man inte vill riskera böter. Trots att DEKPAn utfärdas av hamnpolisen och innehåller alla uppgifter om ens båt ska man nu fylla i alla uppgifter en gång till … När alla papper väl är ifyllda är det dags för hamnpolisen att utöva sin i särklass mest myndighetsaktiga handling – nu ska det stämplas! Stämplar utdelas till höger och vänster på alla papper och kopior – om man inte ser upp är risken stor att man lämnar kontoret med en stämpel i pannan. Vi har börjat förstå att anledningen till att hamnpolisen sällan kommer ut antagligen beror på att hela proceduren tar ganska lång tid och förtjänsten inte är särskilt stor. Mellan 7 och 10 euro brukar vi få betala per natt. Hitintills i år är vi uppe 34 euro … I och för sig erbjuds det sällan någon annan service än en plats i hamnen, men det gör ingenting – el har vi överskott på och vatten fyller vi bara på var tredje vecka.
Just nu ligger vi förtöjda i Argostoli, vilket är huvudstaden på den största av de joniska öarna, Kefalonia. Anledningen är att vi dels behövde en ny stämpel i DEKPAn och att vi båda just nu jobbar för fullt. Själv har jag fullt upp med broschyrer, annonser, flyers och mässmaterial och Camilla översätter den ena boken efter den andra. Faktum är att vi inte tagit en enda bild sedan Zakynthos – så därför får ni hålla tillgodo med en vecka gamla bilder som inte har något som helst att göra med det här inlägget – ha!
Egentligen behövs det väl ingen bildtext till den här bilden. Någon har sagt att en bra bild berättar en historia och får en att fundera över vad som hände sedan. Själv skulle jag vilja veta vad paret i rött sa till varandra ögonblicket efter. Det är i och för sig också möjligt att de inte sa så mycket …
Senaste Kommentarer