You are currently browsing the archive for the Camillas inlägg category.
Visst är det vackert? Som jag har drömt om det här.
Om man nu inte kan få krypa ner i badkar fullt av bubblor och väldoft och hett, hett vatten, ställa två vinglas på kanten och ligga kvar där tills man är skrynkliga som russin, ja, då får man helt enkelt hitta på något annat som får en att rysa av välbehag och gör en varm och mjuk i hela kroppen. Det här är ett alternativ: Varm, sammetslen nyponsoppa med grädde och mandelbiskvier. Som en stor, höströd kram från Sverige!
Det här skulle man ju kunna vänja sig vid
Det är lördag kväll och jag är så trött att jag nästan ser i kors efter att ha skrivit, skrivit, skrivit precis hela dagen, och veckan med för den delen. Hur mycket jag än älskar mitt arbete så skriker kroppen efter att få röra på sig när den har suttit stilla så länge. Men efter en språngmarsch till stranden och ett ljuvligt kvällsdopp (det är fortfarande 25 grader i vattnet, och det känns ännu varmare efter att solen har gått ner) piggnade jag till lite. Och ännu bättre blev det när Adam serverade en egenhändigt mixad Piña Colada som skulle gjort vilken karibisk bartender som helst grön av avund. Inspirerade av drycken (och även av boken jag översätter, som för övrigt fortfarande är hemligstämplad) fortsatte vi sen lördagskvällen med vår favoritsysselsättning – att smida framtidsplaner.
Lite senare fick vi besök av ett glatt gäng svenska seglartjejer och deras svenskengelske skeppare Steve, som vi stötte på ett par gånger även förra veckan. Efter att i princip inte ha träffat några svenskar alls under sommaren har de senaste dagarna mer eller mindre genomsyrats av ljuva tungomål hemifrån (göteborgska, helsingborgska, stockholmska, småländska, dalmål …), något som också har lett till att Adams signeringspenna har gått varm och hans välfyllda förråd av Doktor Kessners hemlighet tagit helt slut. Nej, nu ljög jag faktiskt, en bok har vi kvar men den håller vi hårt i!
Steve och hans crew seglar mot nya äventyr
Efter att stormen bedarrat. Önskar att jag kunnat visa bilder på själva ovädret som lägrade sig över Vassiliki i går, men det kändes inte så aktuellt att plocka fram kameran i det piskande regnet och de 60-knopiga vindbyarna.
Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Man ska aldrig klaga på att det inte blåser. I vanliga fall är jag inte en särskilt vidskeplig person och tror varken på ödet eller att det finns en viss världsordning som måste följas – jag lever mer efter filosofin att goda saker kommer till den som gör gott och så vidare – men när det gäller havet känner jag ofta att jag måste vara lite försiktig och vakta min tunga. Nästan som om det bara väntar på en chans att visa vad det går för, och om jag utmanar det … ja, då vet man aldrig vad som kan hända. Kanske inte världens bästa inställning om man bor på en segelbåt och befinner sig i detta element dygnet runt, och jag jobbar verkligen på att bli lite mer avslappnad i mitt förhållande till vatten och vind. Än så länge lever vi i ett slags älska-hata-relation (som lyckligtvis domineras av älska-delen, annars vore det ju faktiskt ganska korkat att bo på en båt) men jag hoppas att vi kan fortsätta att jobba på vårt förhållande. Vi har det ju så bra när solen skiner och alla håller sig lugna.
Senaste Kommentarer