Camillas inlägg

Jag har rensat min första bläckfisk! Och inte bara en, utan tre stycken långarmade små rackare. Efter att ha stått och tvekat vid fiskdisken en gång för mycket tog jag till slut mod till mig, pekade på de tioarmade bläckfiskarna och vände mig till damen med de långa gummihandskarna. På min bästa fiskdisksspanska frågade jag så nonchalant jag kunde om de var ”listo para barbacoa” och hoppades att hon bara skulle svara si, claro, visst är de färdiga att slängas på grillen! I stället fick jag ett uppmuntrande leende och en lång harang, av vilken jag bara uppfattade de sista orden: hur mycket vill du ha? Jag beställde ett halvt kilo och gick stolt och glad därifrån, direkt hem för att konsultera min fisk- och skaldjurskokbok.

Naturligtvis krävdes det lite rensande innan de var redo för grillen, men det var hur enkelt som helst och det färdiga resultatet blev precis så gott som jag hade hoppats på. Och så känns det ju skönt att äntligen veta hur man gör – nu slipper jag gå och sukta efter färsk calamares, när det finns så gott om råvara här!

Adam väntar tålmodigt på första tuggan

Det har hänt något konstigt med mig. Vem vet, kanske har det har det med ålder att göra, eller så är det bara är ett oundvikligt resultat av det liv vi lever för tillfället? Jag har misstänkt det ett tag men det slutgiltiga beviset fick jag för några dagar sen, när vi promenerade omkring inne i Ibiza stad. Gatorna var kantade med butiker – fulla av höstkläder, stövlar, kappor, väskor, solglasögon, hattar, smycken, dofter – och runtomkring oss fanns andra människor klädda i snygga kläder och en målmedveten blick, på väg någonstans. Och så fanns det bilar, massor av bilar. Musik. Reklamskyltar. Och restauranger och caféer i mängder. Äntligen!

Eller? Det enda jag kunde tänka på var att jag saknade stillheten och havet och bergen och skogen … Jaja, det var nog bara något tillfälligt.

Hur som helst befinner vi oss nu på den lilla ön Espalmador som är ett naturreservat mellan Formentera och Ibiza. Tidigt i morse nådde ännu en släng av Tramontanvinden fram till oss men vi ligger förnämligt skyddade från vinden i den enda viken på ön. Och njuter av naturen.

Lite självrannsakan vid strandkanten

I det kristallklara vattnet

Stranden är nästan folktom förutom spridda skurar av italienska familjer som dyker upp på motorbåtar, stannar ett par timmar och försvinner igen. Ett mysterium.

När man känner sig lite förvirrad finns det bara en sak att göra – laga mat. Helst en favoriträtt, en sån man kan göra med förbundna ögon.