Camillas inlägg

Och plötsligt blev det sommar på riktigt

Med vårt hem på ryggen (fast egentligen är det tvärtom, det är vårt hem som bär oss på sin rygg, eller nåt i den stilen i alla fall) seglade vi iväg från vår vinterhamn i söndags eftermiddag. Ända in i det sista försökte jag komma på en anledning att stanna kvar en liten stund till, och inte blev det lättare av att hela vår stora familj från hamnen kom och ville säga hejdå innan vi stack. Även om många redan hade kastat loss hade vi nog ett tjugotal vänner som kramade, vinkade och tutade av oss. Så ingen återvändo alltså.

26 timmar senare styrde vi in i ankarviken utanför San Antonio och slängde i ankaret på ungefär samma plats som sist vi var här, i slutet av oktober. Och nu ångrade jag mig inte en sekund att vi lämnat vår vinterhamn. Den där känslan jag längtade efter – här är den. Känns faktiskt lite som att vara hemma igen. Eller så är det helt enkelt så att vi alltid är hemma, överallt.

Om allt går enligt beräkningarna – som seglare är det här ett förbehåll man lär sig att inleda varje mening med, åtminstone de som har något med förflyttning att göra – så kommer vi att lämna vår vinterhamn under morgondagen och sätta rak kurs mot San Antonio på Ibizas västkust. Enligt väder-och vindprognoserna kommer vi att göra det under en molnfri himmel, i ca 23 graders värme och en lätt slör, så på pappret låter det ju bra. Nu håller vi bara tummarna för att det överensstämmer med verkligheten. De sista veckorna här i Cartagena har varit blåsiga, mycket blåsiga, och vi har (vår vana trogen) fördröjt avfärden mer än en gång. Det kan förstås finnas andra orsaker till det än vädret men det har faktiskt blåst jättemycket. Men nu är vi redo.

Jag längtar efter att vakna upp på morgonen och vara tvungen att fundera en stund innan jag kommer på var jag är, att gå upp i sittbrunnen och titta lite på omgivningarna innan jag sätter på kaffet, kanske sätta mig på badbryggan och sticka ner tårna för att känna efter om vattnet är badbart än och att vara omgiven av blått och känna doften av solig tallbarr i luften.

Hör ni “froschet” längs skrovsidan?

Snart får ni se om det här blir verklighet