Camillas inlägg

Men vi börjar i sittbrunnen på Casa Isola. Tycker ni att bilden ser lite oskarp ut? Det är bara ett romantiskt skimmer …

I torsdags var det 27 år sedan Adam och jag träffades. 27 år. Kan ni fatta vad man hinner göra på 27 år? Och hur mycket man hinner ändras som människa? När man har varit tillsammans i så herrans många år och lärt känna varandra på nytt gång på gång är det svårt att låta bli att fundera över vad som hade hänt om vi hade träffats för första gången i dag i stället? Fast det är klart, då hade vi ju inte alls varit de personer vi är i dag, utan helt andra människor … en spännande tanke, men jag tror att jag håller kvar vid det nuvarande scenariot. Och ser fram emot att fortsätta ändras och åldras tillsammans med Adam.

Nuförtiden har vi ju faktiskt en officiell dag att fira också, men varför nöja sig med en ynka bröllopsdag som bara infaller en gång om året när man kan fira två dagar i stället?

Dessutom är det här ett perfekt tillfälle att leta upp den bästa, mysigaste, mest romantiska restaurangen, baren, krogen, syltan – vi är öppna för alla kategorier, så länge de bjuder på skön stämning och kan laga mat – i den stad vi befinner oss i för tillfället. Undrar i vilken stad vi kommer att fira vår tjugoåttonde årsdag? (Här utgår jag helt fräckt ifrån att Adam kommer att vilja fira med mig även nästa år.)

Tre år på resande fot och tre helt olika ställen.

2010. Sagardi i Barcelona. Underbara Barcelona, vår första vinterhamn. På Sagardi i stadsdelen Born brukade vi oftast äta pinxos i baren, men den här kvällen provade vi deras grillrestaurang och åt den ena baskiska delikatessen efter den andra. Är svårt att slå själva läget, omgivningen och hela grejen. Det är ju Barcelona.

2011. La Marquisita i Cartagena. Den här pärlan luskade vi fram med hjälp av Tripadvisor och gick helt enkelt efter vilket ställe som hade flest toppnoteringar skrivna på spanska. Cucina maravillosa. Por una noche romantica, typ. Och de hade så rätt. Efter första kvällen här blev detta vårt trumfkort som vi plockade fram när vi skulle ta med vänner på middag. Eftersom det låg på ett litet undanskymt torg och inte såg mycket ut för världen från utsidan blev folk alltid glatt överraskade när de kom in och inte minst fick smaka på maten.

2012. Kolios taverna i Preveza. Vi är fortfarande inte riktigt säkra på om stället heter Kolios, eller om det bara är det folk kallar det eftersom ägaren heter Kolios. Verkar vara så man gör här. Den här restaurangen ligger på en av de små gränderna uppe i gamla stadskärnan, och är ett ställe som vi har gått förbi flera gånger och tyckt att det såg så inbjudande ut, lite som en restaurang man skulle hitta någonstans runt Möllevångstorget i Malmö, ett sånt där ställe där man känner sig hemma så fort man öppnar dörren. Och precis så var det. Här skulle vi kunna hänga varje kväll! 

När vi tänkte att nu får vi nog inte ner en bit till kom det in en liten dessert med en hälsning från kocken. Tänkte att ni kanske ville prova den här? Och då vore det ju ofint att inte smaka … mmmm.

Dags att promenera hemåt. Skönt att ha lite sällskap.

Började morgonen med att baka två bröd, fulla av goda och nyttiga saker! Tur att jag gjorde två, halva försvann direkt … varmt med färskt fårsmör på. Det har sina fördelar att flytta till nya länder, tror aldrig att jag sett denna delikatess i Sverige men här är den lika vanlig i mejeridisken som Bregott är hemma. Gudomligt gott.

Och fruktstånden svämmar över av fantastiska granatäpplen just nu. Eller så är det alltid granatäppelsäsong här? Ska utforska det lite närmare.

Perfekta till lunchsalladen är de i alla fall. För de (läs: våra föräldrar) som kanske började bli lite oroliga över vår ensidiga bläckfiskkost kan jag meddela att det grekiska köket har revolutionerat våra matvanor (som faktiskt blev lite förstörda i Spanien, där det var betydligt svårare att hitta bra råvaror och framförallt inspiration). Det är mycket mer lustfyllt att laga mat här och utbudet av särskilt kryddor och grönsaker är ett helt annat. Eller så handlar det mest om att vi har ett större kök nu …

Jag håller på att bygga upp en egen kryddträdgård. Än så länge består den av timjan, oregano och persilja. Så nu kan vi äntligen dra nytta av de sorgligt ogenomskinliga framrutorna i sittbrunnstältet som är alldeles brända och förstörda av UV-ljuset – de fungerar precis som kalkade växthusrutor och släpper igenom precis lagom mycket sol!

Hittade en kokosnöt i grönsaksbutiken igår och funderade och funderade …

Aha! Kokostoppar förstås! Naturligtvis går det lika bra att använda färdigriven kokos på påse, men det blir mycket roligare så här.

Att vi skulle tillbringa hösten och vintern i Grekland, i den lilla staden Preveza, var ingenting vi hade planerat. Vi bara råkade bestämma oss för en båt som låg just här. Och det är vi väldigt glada för. Kanske beror det på att både Adam och jag har lätt för att anpassa oss efter nya förhållanden, och det kanske hade varit likadant i vilken grekisk stad vi än hamnade i, det vet vi inte. Hur som helst så känns Preveza redan väldigt mycket ”hemma”.

Vart man än går här och vilket litet ärende man än har så känns det som att man snabbt hittar en ny vän. Det är en otroligt avslappnad och skön atmosfär i staden och folk är så vänliga och hjälpsamma och framförallt – nyfikna! Alla vill veta vem vi är, var vi kommer ifrån, hur vi har hamnat här, vad vi tycker om deras stad (att de är stolta över den går inte att ta miste på) och vad man tycker om allt mellan himmel och jord. Och de berättar gärna om sig själva och sitt liv och sitt land, sin mat – och sitt språk förstås om man frågar, vilket jag gör. Trodde faktiskt inte att jag skulle vara så intresserad av att lära mig grekiska eftersom det verkade för omöjligt, och eftersom de flesta pratar bra engelska här, men det är svårt att inte fascineras av ett språk som är så annorlunda och samtidigt så grundläggande. Och bara det att få ett nästan helt nytt alfabete att leka med, vem kan tacka nej till det?

Jag tjuvlyssnar på något som såg ut att vara en bokcirkel i den lilla bokhandeln. Undrar om man får vara med? Men då får jag nog lära mig lite mer grekiska först.

En stol och ett bord på gatan räcker, alltid stannar det någon och pratar en stund. Här har jag precis fått en inbjudan till en nyöppnad skönhetssalong och blev tydligen jätteglad.  

Adam försöker se grekisk ut. Tror han får öva lite mer.

Känns precis som ”hemma på vår gata i stan” – Gamla Väster i Malmö

En av många små barer här i stan som ser ut som en kuliss ur en grekisk film (kan just nu inte komma på någon annan grekisk film än Zorba, men det måste ju finnas massor, eller?) Och naturligtvis finns här en katt eller två eller tre …

Att adoptera en grekisk hund är ju en klassiker, och vi skulle säkert inte vara svårflörtade om den rätta dök upp – men än så länge har jag faktiskt sett fler katter än hundar här som fått mitt hjärta att smälta.

Överallt ser man dem, gubbarna med sina kaffekoppar och kortlekar. Men de grekiska tanterna är inte sämre, de gillar att gå ut och fika och skvallra de med – fast inte på samma café förstås, hur skulle det se ut?

Nu vill vi bara veta vad som döljer sig bakom gardinerna här i stan. Vad gör folk när de är hemma en helt vanlig måndagskväll? Och har vi en chans att bli bjudna på hemmafest, eller träffas folk alltid ute? Vi får se.