Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing the archive for the Camillas inlägg category.

Förkläde rekommenderas

Färskpressad juice på frukostbordet känns alltid lyxigt och är ju dessutom nyttigt (såvida man inte har en faiblesse för färskpressade skumtomtar eller färskpressad partajgrillare förstås). Men om man nu inte är ägare till en råsaftscentrifug och kan göra juice av i princip allt som är ätbart, utan får nöja sig med en hederlig handdriven juicepress kan man ju tro att alternativen är ganska begränsade. Apelsinen är självskriven, likaså clementinen och möjligen grapefrukten och citronen (brrrrr), men visst måste det väl finnas fler frukter att pressa till frukosten?

The exploding kind

Under hösten och vintern har jag upptäckt granatäpplets fröjder, och strösslat den vackra frukten över allt från couscous- och quinoasallader till ankbröst, grillad halloumi och fruktsallader – perfekt i vintermörkret när man behöver alla c-vitaminer man kan få och jag älskar smaken (och hur fint det blir) men ibland kan det kännas lite hårt och knastrigt med de små kärnorna. Enter juicepressen. Är granatäpplet bara moget (det ska helst ha hunnit bli lite lagom fult på utsidan och kännas mjukt när du palperar det) så är det en barnlek att pressa. Gör som med apelsinen, dela på mitten och veva runt på pressen. Det brukar bli ungefär ett halvt dricksglas av en granat, men juicen är väldigt koncentrerad så man kan gärna späda den med lite vatten – eller apelsinjuice. Färskpressad den med förstås.

Man vet aldrig när man behöver ett granatäpple

Adam sitter i förlagsmöte med vår förläggare Niklas, och diskuterar tydligen allvarliga saker. Som alla vinterhamnar med självaktning håller sig förstås Margarona Boat Yard med ett ”club house”, dock något kallt och dragigt och läderfåtöljerna och baren lyser med sin frånvaro. Men det känns ändå lite mer seriöst att ha ett designerat mötesrum för sådana här viktiga tilldragelser. Obs: fårskinnet som skymtar bakom datorn ingår inte i inredningen, det är min älskade IKEA-Ludde som jag bär med mig överallt i väntan på att värmen ska återvända till Grekland.

Nu är det alltså slut på sötebrödsdagarna, med semestrar hit och dit och gullande med kompisar! Adam och jag är åter ensamma i vår båt, och den bistra vardagen går inte längre att ignorera. Eller, så himla bister är den förresten inte. Och idag är det söndag och solen lyser på oss. Men ändå. Vi har böcker att skriva, böcker att översätta och en hel båt att renovera. Och ett helt nytt år (och en helt ny övärld) som ett oskrivet blad framför oss!

En av mina favoritrepliker från tv-serien Vänner måste vara när Rachel har bjudit hem killen hon vill förföra över en middag och fått Monica att laga maten för att vara säker på att det blir fantastiskt och förföriskt gott, men naturligtvis låter honom tro att det är hon själv som stått för kockandet. Hon serverar stolt anrättningen, tar själv en tugga, sluter njutningsfullt ögonen och stönar: ”God, I’m good!”

Jag ska ärligt erkänna att det finns tillfällen när jag själv tar till denna självförhärligande deklaration (om inte Adam är snabb nog att uttrycka sin ohöljda beundran för min kokkonst) men jag kan inte komma ihåg att det någonsin förekommit i samband med lussebullsbak. Faktum är att jag inte ens kan komma ihåg när jag senast bakade lussebullar, även om jag älskar att äta dem. Jag tror att mitt lussebullssjälvförtroende blivit lite kantstött under åren, av ett par halvlyckade försök med lite för hårda och kompakta små kusar. Men i går var det Lucia, jag var sugen på att kickstarta julen (och dessutom pigga upp oss båda efter ett par hängiga dagar med feber och förkylning) så lussebullar skulle det bli. Min vana trogen letade jag länge efter det perfekta receptet, hittade det och började sen göra lite justeringar i måttangivelser och ingredienslista. Lite mer smör ska det väl ändå vara, det här låter lite snålt, och visst borde det bli ännu godare om jag byter ut lite av mjölet, kesella, det har jag inte sett någon i Grekland, men vår grekiska 13-procentiga frukostyoghurt går säkert lika bra! Ungefär så.

I övrigt följde jag receptet till punkt och pricka, förutom att gasen tog slut ett par minuter efter att jag stoppat in den första plåten i ugnen … snabb utryckning av febrig men lussebullssugen Adam och fem minuter senare var gasolflaskan bytt och ugnen fick värmas upp igen. Mina eleganta små lussekissar hann under tiden växa till sig och liknade nu mer sumokatter, men vad gör väl det? När vi äntligen fick ta de första tuggorna … mmmmm. Det här kan mycket väl vara de godaste lussebullar jag någonsin har smakat. Och julen har nu officiellt börjat.

Någon som är sugen än?