Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing the archive for the Adams inlägg category.

För lite drygt en månad sedan fick vi ett mail från Västindien. Avsändaren var ett svenskt par på lite över 30 år som hade förverkligat sin stora dröm. I skrivande stund satt de i sittbrunnen på sin nyinköpta Sweden Yacht 390 och njöt av livet. De hade följt oss sedan vi lämnade Sverige och ville tacka oss för att vi inspirerat dem. Det var oerhört kul att läsa deras historia och jag tror att både jag och Camilla gick omkring och log lite extra den dagen!

Ett mail som deras är den bästa lön man kan tänka sig för 4 års mer eller mindre regelbundet bloggande. Vår livsstil kan säkert vara provocerande för en del, men det är det värt om den kan inspirera någon att förverkliga sin dröm. För det är egentligen det enda syfte den här bloggen har.

Och då borde jag ju fortsätta i samma anda, men med tanke på den tragiska olyckan som hände på Atlanten för några dagar sedan blir det mer tjat om tappade kölar (lovar att det är sista gången jag nämner det nu). Fyra personer omkom när deras båt Cheeki Rafiki tappade kölen i hårt väder. Det måste ha gått oerhört snabbt eftersom de inte ens hann lossa livflotten. När man som vi bor permanent på en båt och omger sig med människor som har stor erfarenhet från havet, pensionerade båtbesiktningsmän och jordenruntseglare hör man också en del skrämmande historier. Tyvärr verkar det ingå lite för hög procent av en handfull ny- eller nästan nytillverkade båtar i dessa. Jag vill inte hänga ut någon speciell tillverkare, och eftersom jag inte har tillgång till någon statistik vet jag inte om det rör sig om en olycklig slump. Men om du tillhör någon av dem som drömmer om att långsegla, snälla gör det i en båt som är byggd för att klara hårt väder och som tål att gå på grund med. Och skulle du känna dig tveksam till din båt kan du alltid bygga om och förstärka den. Det är ditt liv värt.

Ungefär samma syn som mötte oss förra sommaren utanför Ligia

Ungefär 60 gånger så kraftfull som en dators inbyggda Wifi-kort

Allvarligt talat kan jag nog känna att mina senaste inlägg varit i allvarligast laget. Man skulle lätt kunna tro att jag blivit en smula vresig och sällar mig till dem som tycker att allt var bättre förr.
– När jag växte upp ramlade minsann inte kölarna av och dieselbakterier hade ingen någonsin hört talas om!
Men inget kunde vara mer fel. När jag växte upp fanns det nämligen inga Wifi-antenner. Och även om det hade funnits det hade vi inte haft en blekaste aning om vad vi skulle använda dem till. Men det har vi nu. Tack vare vår synnerligen effektiva Wifi-antenn kan vi fånga upp avlägsna och svårtillgängliga små signaler, dela dem via vår router/repeater och på så sätt ha kontakt med omvärlden trots att vi sitter tryggt tillbakalutade i soffan i vår Faradays bur. Om det finns ett öppet nätverk där ute någonstans ska vi nog tusan kunna dra nytta av det. I går lämnade vi Lefkas stadskaj (efter nästan en månads gratisparkering) och där kunde min dator lokalisera 4 stycken nätverk – men vår antenn upptäckte mer än 10 gånger så många! För några veckor sedan frångick jag mina principer och tittade på en inte helt okänd musiktävling – streamad via ett hotells wifi några hundra meter från kajen. Ovanligt bra uppkoppling men som vanligt medioker musik. Men vad gör väl det – ibland är det bra att bli påmind om saker som jag inte saknar, som t.ex. TV och musik som tillverkas i fabrik.

Om du själv har problem att fånga upp Wifi-signaler i din omgivning kan jag rekommendera amerikanska Radiolabs. Dålig kundservice men seriösa och mycket prisvärda prylar som är vattentäta och går på 12 volt! Om du bara är intresserad av bra musik kan jag t.ex. rekommendera amerikanska Radiohead.

Efter nästan en månad på stadskajen omgiven av exakt likadana charterbåtar tillverkade av Tupperware är det en fröjd att få vakna upp i de här omgivningarna. Dessutom är vår granne en av världens vackraste båtar, en Bowman 40. Kommer någon någonsin att tröttna på linjer som dessa? (lät jag gammal och vresig nu igen?)

I Medelhavet är det svårt att gå på grund. Jag tror på fullt allvar att de flesta seglare skulle klara av att kajka runt här i ganska många år utan att någonsin läsa ett sjökort, och ändå klara sig utan några större missöden. Så länge man håller sig en bit ifrån kusten och har lite uppsikt där vattnet ändrar färg från blått till turkost. Trots det har jag aldrig förut sett så många båtar med köl- och roderskador. I många hamnar står det båtar på land som saknar en eller flera av sina utstickande undervattenslemmar. Nyare båtar brukar vara pryda av sig och gör allt för att dölja sin underkropp för nyfikna – snabbt som bara den hänger män i anonyma arbetskläder upp presenningar runt båten och utför hemliga saker därunder – medan lite äldre båtar brukar vara mindre blyga.

Förra sommaren ankrade vi utanför den lilla semesterorten Ligia (precis söder om Lefkas stad), och fick av grannarna i båten bredvid höra att vi precis missat ett sjödrama. Ungefär en timme innan vi anlände hade en tvåbarnsfamilj seglat rakt in i en undervattensmur (väl utmärkt på sjökortet och synlig för blotta ögat). Båtens köl bröts av och skrovet vattenfylldes snabbt. Efter någon minut vände sig båten upp och ner och vi kunde med egna ögon se den köllösa undervattenskroppen sticka upp några decimeter ovanför vattenytan. Där det fram till nyligen suttit en köl fanns nu bara ett gapande hål. Lyckligtvis blev familjen snabbt räddade men allt gick så fort att de inte fick med sig något annat än kläderna de bar.

Personligen har jag svårt att förstå hur det är möjligt att båtar som riskerar att tappa kölen vid grundstötning kan vara CE-märkta. Kanske är det dags att börja låta Euro NCAP (organisationen som krocktestar bilar och delar ut upp till 5 stjärnor) krocktesta segelbåtar? Eller är det bara jag som är nitisk av mig och ställer orimliga krav?

Att en stor del av Medelhavets segelbåtsflotta är charterbåtar påverkar säkert olycksstatistiken. Men just därför borde man kanske också ställa extra höga krav på dessa?