Så har vi blivit en motorbåt på riktigt. Med masten inpackad i fem lager plast, lastad på herr Grafs specialtrailer som just nu rullar ner mot Port Napoleon på Rivieran, måste vi förlita oss på vår lilla gula dieselmotor. I likhet med alla andra ”motorbåtar” har vi nu bara ett hjälpmedel som driver oss framåt. Är man van vid att alltid ha en reservkraft att ta till känns det lite märkligt. Om motorn strejkar och en fullastad pråm närmar sig finns inte mycket att göra – reglerna säger i och för sig att man ska medföra två stycken åror och vi har ju våra åror till gummijollen, men helt ärligt: hur flyttar man nästan 7 ton med hjälp av ett par åror som inte når ner till vattnet?
Risken att vår nya motor skulle stanna är i och för sig inte så stor så länge vi håller efter den, dessutom är spelreglerna samma för alla båtar vi möter.
Att ta sig fram i 10 km/h genom den tyska landsbygden låter kanske som ett tråkigt evighetsprojekt men hitintills har det varit väldigt trevligt. Att vi har prickat in ett rejält högtryck gör heller inte saken sämre. Vi styr lite lojt båten, skuggade av biminin (ett soltak som täcker sittbrunnen), längs kanalerna, äter lite, svalkar oss på badbryggan eller hänger i en tamp efter båten där vattnet inte ser ut att innehålla för många tyska miljögifter. Det är ett bekymmerslöst liv och överallt vinkar tyskar från mötande båtar. Om man som vi aldrig har slussat förut behöver man inte vara rädd. Det känns som att den ökande svårighetsgraden på slussarna är framarbetad av en tysk psykoanalytiker (gissar på Freud) vilket gör att våra självförtroenden ökar i takt med dem. Har man riktig tur går slussen nedåt och då kan man göra det med förbundna ögon.
Precis innan vi lämnade Travemünde hörde min syster av sig. Hon hade börjat sin semester och passande nog hade hon och hennes familj planerat in en weekend i Hamburg några dagar senare. Håkan (hennes man) var upptagen men Linda och tvillingarna Axel och Kajsa mönstrade på i Lübeck. I lugnt tempo tog vi oss under tre dagar ner till Lauenburg. Dagsetapperna blev ganska korta men vi har inga planer på att stressa. Det blev många bad, grillande i små idylliska marinor och sena nätter. Fantastiskt kul att få umgås med dem alla under omständigheter som de här – hoppas att de gör om det när vi når Medelhavet!
Hur kul det än är att ha gäster känns det alltid lite skönt när man får båten för sig själv igen. Dessutom inser man hur stor den är när bara två personer ska bo i den, vilken tur att vi inte sålde vår kära båt och köpte en större!
Båtar har (som alla båtägare vet) en förmåga att bli mindre och mindre ju längre man äger dem. Oberoende av hur stor båt man har kan man inte låta bli att fantisera om en större. Då är det bra med en ”reality check” emellanåt. Om man har en båt med ståhöjd och tillräckligt med stuvutrymme för att rymma allt man vill packa in i den behöver den knappast vara större. Om man dessutom känner sig trygg i den och inbillar sig att den är en av de vackraste båtar som någonsin har byggts borde den vara den perfekta båten! Dessutom är en liten båt mycket billigare att parkera i hamnar, avsevärt mycket billigare att äga och detta bidrar ju till att man kan vara ute mycket längre. Det är väl trots allt därför man skaffar en båt, för att kunna använda den så mycket som möjligt?
Nu är det dags för dagens sista dopp! Killarna på den polska flodpråmen som ligger här bredvid gör svanhopp från stäven på sin pansarkryssare. Och om de tycker att vattnet är tillräckligt rent så måste det ju vara det …
Senaste Kommentarer