Adams inlägg

Ibland överträffar verkligheten dikten. Vilken tur att vi lärde känna Valentine, och vilken tur att vi dessutom fick lära känna hennes föräldrar! Sylvie och Benoît är inte bara fantastiskt trevliga och gästvänliga människor, de råkar dessutom ha en tryffelfarm, belägen på ett eget litet berg i Provence!

Med hjälp av en hyrd Peugot tog vi oss i fredags de lite drygt 60 kilometrarna från Avignon till deras gård. Vi hade blivit förvarnade om att vägen dit skulle vara en smula otillgänglig och efter att vi lämnat landsvägen följde nästan 20 kilometer på slingrande bergsvägar, därefter ca 1 kilometer på grusvägar som definitivt berättigar ägaren att köra en SUV…

700 meter över havet, på toppen av denna Provencalska kulle har våra värdar renoverat ett fantastiskt stenhus som under tidigare århundraden tjänstgjort som bondgård. Utsikten är svindlande, luften kristallklar och inga ljud som vittnar om vår civilisation sätter trumhinnan i rörelse. På deras ägor växer allt som krävs för att kunna öppna en bättre Guide Michelin-krog, och jag är övertygad om att deras kokkonster är tillräckliga för åtminstone ett par stjärnor!

Vi fick äran att spendera två dagar tillsammans med dem och deras charmiga tryffelhundar (Lagotto Romagnalo). På natten sov vi under stjärnorna i deras ”trädhus” och om dagen åt vi den ena läckerheten efter den andra (inklusive en ansenlig mängd tryffel), badade i poolen, inspekterade ägorna, besökte marknader och hälsade på i byarna runt om.

Hur jag än försöker tror jag inte att mina ord kan ge vår weekend rättvisa, det får bli bilder istället:

Än en gång har en beteendevetare varit i farten. Förra gången denne visade prov på sina färdigheter var när vi gick in på kanalerna i norra Tyskland, och vande oss vid att slussa med hjälp av små oskyldiga slussar. Svårighetsgraden ökade successivt och med den våra färdigheter. När vi nu inte har mer än en handfull slussar kvar innan Medelhavet är det på nytt dags för oss att vänja oss vid öppet hav, och därför har beteendevetaren bestämt att kanalerna successivt ska breddas. Mistralvinden har fått order om att blåsa starkare och starkare ju längre söderut vi kommer och vi luras ofta att tro att vi befinner oss på en ganska stor sjö. På sina ställen har vi sett segelbåtar större än vår, fullt påriggade och inlåsta mellan slussarna på floden. Ett brott lika allvarligt som att låsa in en fågel i bur och förhoppningsvis snart straffbart!

Rhône, som i ärlighetens namn är en flod, är den vattenväg som tar oss mellan Lyon och Rivieran. Här har det pittoreska fått lämna plats åt det storslagna. Staden Lyon bjuder på imponerande byggnader och atmosfär i överflöd – vi skulle lätt kunnat stanna ett par veckor! Dessutom ligger fritidsbåtar gratis mitt i centrum. Några kilometer söder om växer sig kullarna som omger floden högre och högre. Och på sluttningarna växer det miljontals vinstockar som förser världen med Cote du Rhône-viner. Det är lätt att bli en smula avundsjuk på invånarna som bor här; det är nära till Medelhavet, Alperna, intressanta storstäder och tröttnar man på omgivningarna kan man ju alltid slå ihjäl tiden med att äta, eftersom området räknas som gastronomins högborg.

Just nu ligger vi inblåsta i Valence. Mistralen är inte att förakta när den bestämmer sig för att ta i. Som tur är finns det en utomordentlig marina här och staden (som vi snart ska besöka) lär vara värd ett besök.

Tyvärr har beteendevetaren också bestämt sig för att successivt vänja oss vid prisläget på Rivieran. Ju längre söderut vi kommer desto dyrare blir det i hamnarna. En pedagogik vi gärna hade varit utan …