Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing the archive for the Adams inlägg category.

Det här har jag tänk skriva om tidigare – bra att du påminde mig Christopher! Precis innan vi skulle sjösätta för några månader sedan blev jag tvungen att ta tag i ett par saker som jag egentligen inte hade tid med. Bland annat hittade jag inget bra ställe att montera vår nya plotter på, och därför fick jag snabbt försöka komma på en lösning. Jag inventerade våra lådor med gamla beslag och fann ett spinnakerbomsfäste gjort för att sitta runt en mantågsstötta, åkte in till stan (Preveza) och köpte en plastlåda och en burk glasfiberarmerad polyesterspackel. Ur locket på lådan skar jag ut ett hål som var lite mindre än plottern, blandade spackel och tummade ut det på insidan av lådan (ungefär som man tummar ut pajdeg i en pajform). Jag gjorde också ett hål i plastlådan där jag tryckte in spinnakerbomsfästet och göt in det i ”pajdegen”. Efter cirka 20 minuter var spacklet färdiggräddat och jag kunde enkelt lyfta ur min nya pod. Därefter putsade jag den lätt med 400-papper och rollade på ett lager epoxiprimer. Dagen efter sågade jag upp hålet så att det passade plottern, skruvade fast den och monterade poden på piedestalbågen. Allt som allt tog projektet ett par timmar och kostade mig 10 €. I vinter ska jag lägga på ett lager primer till och rolla den med två lager polyuretanfärg.

Så om du som jag är en smula snål, har ont om tid och tycker om att baka paj kan jag varmt rekommendera detta recept. Tänk dock på att polyester lämnar en lätt bismak i pajdegen och att glasfibern kan klia lite i halsen …

Om du är beredd att offra en plastburk och lite glasfiberspackel …

… kan du enkelt baka denna plotterpaj

Sista tiden har varit fylld av arbete, därför beslutade vi oss för ett tag sedan för att ta semester. Eftersom våra vänner Jonas och Emeli också hade planerat in en veckas semester bestämde vi oss för att resa tillsammans. Frågan är bara: var semestrar man om man bor på en båt i Medelhavet? Enkelt – på en båt i Medelhavet så klart! Och eftersom Camilla och Emeli arbetar med en del gemensamma bokprojekt passade de på att arbeta lite …

Bussiness as usual med andra ord, men ändå inte. Det är inte ofta vi får tillfälle att umgås med folk i vår egen ålder (eller till och med lite yngre), och särskilt inte så länge som en hel vecka. Väldigt trevligt! Eftersom våra vänner är söderkisar har vi pumpat dem på information om vad som händer i jordens mittpunkt (eller åtminstone Sveriges mittpunkt). Efter mer än tre år i Medelhavet börjar Sverige kännas en smula exotiskt. Vi fick höra både spännande och skrämmande historier från den kungliga huvudstaden. Tänk vilket enormt utbud det finns av kultur, restauranger, ölsorter, matvaror mm i ett så glest befolkat och nordligt beläget land som Sverige. Men vad dyrt det verkar vara att bo och leva där! När vi fick reda på att ett bageri i deras område sålde rågbröd för 70 kr styck tappade vi båda hakan. Här i Grekland betalar vi sällan mer än 9 kr för ett lokalt tillverkad surdegsbröd gräddat i en vedeldad ugn. Visst är det spännande att få ta del av seder och bruk från andra delar av världen? Eftersom vi var på semester fick våra kameror vila större delen av tiden – därför har jag nallat några av bilderna av Jonas.

På väg mot Kalamos

Emeli gosar med toppvanten

Totalt semesterförfall. Svenska Ahlgens bilar och grekisk öl – kanske inte direkt smaker som gifter sig.

Blandade seglingsvindar. Här en kryss i snälla förhållanden.

Camilla visar formen för våra gäster

Och jag försöker hålla tungan rätt i mun när vi backar in mot en kaj

Vi har bestämt oss för att försöka bli goda osjälviska människor. Ni vet sådana där som hamnar i historieböckerna, får medaljer för sin tapperhet och monument resta för att omvärlden alltid ska komma ihåg deras gärningar. Problemet är bara att vi befinner oss i ett hav fullt av charterseglare som avslutar dagen med att mumsa i sig havets läckerheter på närmsta taverna. Hur ska man kunna rädda någon av alla dessa livsnjutare? Att hjälpa dem att lägga till berättigar knappast oss till vare sig medaljer eller monument.

Just när jag i min dagdröm är på väg att tilldelas ett viktigt och betydelsefullt pris av en djupt koncentrerad och välkammad svensk konung hör jag någon ropa: ”Hello! We have a problem!” Om babord, cirka hundra meter från oss upptäcker jag en ganska stor båt befolkad med en handfull människor. Vi är på väg uppför sundet mellan Lefkas och Meganisi och vinden har precis bestämt sig för att ta siesta. Fulla av förväntan rullar vi snabbt in genuan, startar motorn och tar sikte på de nödställda. Det visar sig att deras motor vägrar starta och utan vind driver de nu planlöst omkring. Stackars satar – tänk vilken katastrof det här kunde slutat i! Båten har amerikansk flagg men besättningen kommunicerar sinsemellan på ett för oss okänt språk. Jag kan inte låta bli att säga till dem att de inte låter särskilt amerikanska, och får ett svar som överträffar alla förväntningar. ”We’re Israelites!”

Plötsligt faller allt på plats! I sann Raoul Wallenbergsk anda bestämmer vi oss för att rädda dessa stackars nödställda judar i exil. Fram kommer en lagom lång bogsertamp och under den nästan timmeslånga räddningsaktionen känner jag historiens vingslag flaxa majestätiskt. Väl framme i Nidri tackar våra skyddslingar oss innerligt och vill bjuda oss på middag på närmsta restaurang. Men sanna hjältar tar inte betalt för sina insatser. Vi förklarar att nöjet helt och hållet var på vår sida och seglar vidare. Jag känner mig storsint och betydelsefull men plötsligt infinner sig en olustig känsla – tänk om vi nu tvingas sluta våra dagar i ett ryskt fångläger? Varför tänkte jag inte på det tidigare!