Adams inlägg

Som en del av er kanske vet levde jag ett liv ganska olikt det jag lever idag fram till för bara några år sedan. I nästan 10 år pendlade jag fram och tillbaka mellan Malmö och Köpenhamn där jag arbetade som AD på en stor reklambyrå. Ett arbete som slet hårt på mig och mina kollegor men också gav otroligt mycket tillbaka. Så här i efterhand skulle jag inte vilja ha det ogjort, även om jag när det begav sig ibland undrade om det verkligen var värt det.

En av de absolut bästa sakerna med mitt arbete var alla kollegor. På byrån som hade över 200 anställda var vi runt 60 kreatörer som alla satt tillsammans i ett eget hus. Här arbetade jag med och lärde känna folk från hela världen. Många av dem kom från något slags engelsktspråkigt land och därför pratade vi också ofta engelska hela dagarna. Under en tid arbetade jag mycket tillsammans med en nyzeeländsk copywriter vid namn Chris, och ett bestående intryck jag har av honom är hans fötter! Hans fötter såg nämligen ut som alla fötter skulle se ut om vi inte trängde in dem i skor hela dagarna – med ett ordentligt mellanrum mellan varje tå. Ungefär som en hobbitfot fast lite mindre hårig … Chris berättade att många som kommer från Nya Zeeland har liknande fötter eftersom de gått barfota under en stor del av sin uppväxt. Kanske skojade han med mig, men det är definitivt en av de saker jag tänker kolla upp om vi någonsin bestämmer oss för att segla dit (det och ifall vattenvirveln i handfatet går åt andra hållet).

Kanske är det inbillning men jag tror faktiskt att mina fötter ändrat form under sista tre åren … Jag har i och för sig alltid haft ganska breda och stora fötter men frågan är om de inte blivit ännu bredare sedan vi gav oss av från Sverige. Det verkar faktiskt som om min vana att ständigt bära flip-flops börjat påverkat min fysik.

Så svaret på min fråga ovan måste helt enkelt bli – man får bredare fötter.

Grekland har sina fördelar för oss yachtisar. Livet här är enkelt, billigt och trevligt. Man betalar nästan aldrig någon hamnavgift, det går att få tag på allt man kan drömma om – från fantastiska råvaror till smeder som svetsar rostfritt, och grekerna är gästvänligheten personifierad. Alltså är det lätt att stanna kvar.

Under sommaren har vi träffat på allt ifrån nybörjare som oss själva till dem som tillbringat både fem och tio år här. Några av dem har seglat jorden runt och fastnar i Grekland några år innan de seglar hem, medan andra har köpt sina båtar på plats och planerar att stanna så länge de bara kan. Näst efter charterseglare är nog kategorin vår- och höstseglare vanligast här. Alltså de som kommer hit på våren för att sjösätta sina båtar, seglar fram till juli och sätter båten på land igen, åker hem för att ta del av den nordeuropeiska sommaren, kommer tillbaka två månader senare, sjösätter och seglar fram till mitten av oktober.

Många av de seglare vi träffar här säger att Joniska havet är ett av världens bästa seglingsområden, och vi har ingen anledning att tvivla på deras ord. Det skulle vara så lätt att bara stanna kvar här ett decennium eller två. Och just av den anledningen tänker vi inte göra det. Jorden är stor och vår nya båt blir lätt rastlös när hon inte får visa vad hon går för. Inte för att hon säger så mycket, men jag tror att hon känner sig lite som en Jeep som aldrig får lämna storstan.

För hur bra det än är här finns det mycket annat som lockar: Kanarieöarna, Kap Verde, Karibien, Sydamerika och Nordamerika med sin ”The Great Loop” låter spännande. Därför har vi bestämt oss för att bege oss västerut nästa sommar. Kanske kommer vi att längta tillbaka hit – kanske inte. Om man inte provar får man aldrig reda på hur det ligger till.

I dag ska vår blogg inte handla om ställen vi har besökt, saker jag har byggt om eller mat vi ätit. Jag lovar dessutom att för en gång skull inte vara det minsta ironisk. Med risk för att skrämma bort en och en annan läsare tänker jag däremot våga mig på att vara en smula politisk … Inspirerad av Alexandra Pascalidou som precis kommit ut med: Kaos – Ett grekiskt krislexikon tänker jag här försöka ge min egen, högst amatörmässiga syn på krisen.

En blogg som denna kanske är fel forum, men efter tre i år några av Europas mest krisdrabbade länder (Spanien och Grekland) är det svårt att inte fundera över varför saker och ting ser ut som de gör. Medan den spanska krisen i grund och botten verkar vara skapad av giriga banker – tycks den grekiska ha en helt annan bakgrund. Vi har haft turen att träffa och lära känna ganska många greker och det intressanta är att i princip alla säger samma sak. Människorna vi träffar här tillhör de mest gästvänliga, givmilda och ärliga personer man kan tänka sig, däremot verkar deras politiker ha motsatta egenskaper. I landet där demokratin föddes är korruptionen utbredd, dessutom har politikerna under många år byggt upp en gigantisk offentlig sektor full av förmåner, bonusar, höga löner, låg pensionsålder och ineffektivitet. Över 1 miljon av Greklands befolkning på 10 miljoner lär ingå i den. Det finns en hel generation greker som en gång i tiden ansåg att det bästa och finaste man kunde syssla med var att arbeta inom den offentliga sektorn. Våra vänner berättar att inom vissa yrken var pensionsåldern 42–44 år, att pensionen därefter var omkring 3 000 € i månaden och att en del även fick en bonus när de slutade, på över 100 000 €! Att landet idag har en extremt låg export och svag entreprenörsanda skylls av många på att det för inte så länge sedan var väldigt få som ens funderade på att starta sitt eget företag. Varför anstränga sig när lönen inom den offentliga sektorn garanterat var mycket högre och tryggheten där total?

Men det trygga arbetet som statsanställd är inte längre tryggt. Nu rensas det ut i den offentliga sektorn och de som inte förlorar sina arbeten tvingas gå med på en dramatisk sänkning av sina löner. Tidigare i våras träffade vi kapten Christos. Hamnpolisen i Preveza lade upp sin patrullbåt på land bredvid Isola för underhåll, och precis som i princip alla andra greker visade sig poliserna vara ödmjuka och trevliga människor. Jag pratade ganska mycket med Christos och fick höra en minst sagt tragisk historia. Han hade tillsammans med sin fru och dotter bara några månader tidigare lämnat Aten eftersom deras inkomster inte längre räckte till för att leva där. På kort tid hade hans lön sänkts från 1700 € i månaden till 900 €. Hans fru (som är sjuksköterska) hade samtidigt fått sin lön sänkt från 1000 € till 500 € i månaden. Eftersom Christos föräldrar har ett litet jordbruk utanför Preveza har de efter flytten lyckats sänka sina utgifter för mat till ett minimum. I likhet med många andra greker tvingas de också till stor del leva på gamla besparingar, men en dag tar de slut och då kommer krisens omfattning bli än mer tydlig.

Men det finns också positiva signaler. I dag växer en generation upp som är beredda att arbeta hårt och som förstår att pengar inte föds ur ett stort vakuum. Vår bild av Grekland har ändrats radikalt sedan vi kom hit – det är många här som arbetar betydligt fler timmar än många svenskar skulle drömma om att göra, och till en bråkdel av lönen. Viljan att betala skatt är kanske inte den högsta, ”varför ska jag betala skatt när pengarna ändå bara hamnar i fickorna på korrumperade politiker och ineffektiva offentligt anställda som tillbringar dagarna med att sitta och röka?”, men landets räddning ligger nog inte heller enbart i att alla blir bättre på att betala skatt. Snarare i att man får hjulen att börja snurra – vilket europeiska nödlån tyvärr aldrig kommer att kunna ändra på. Det verkar behövas ett ordentligt systemskifte ­här – inte en massa pengar som underhåller det gamla. Ibland måste man ända ner på botten för att få pendeln att vända och då kan till och med en konkurs bidra med något positivt.

Grekland har egentligen bra förutsättningar med rika naturtillgångar och välutbildade invånare. Och om de greker vi har träffat är representativa för landet befolkning är jag övertygad om att det finns en ljusning även för Europas svarta får.