2010

You are currently browsing the archive for the 2010 category.

Tro det eller ej, men vintern har faktiskt börjat göra sig påmind här i soliga Barcelona också. Vart man än vänder sig i stan hänger, klänger och klättrar det män i overaller, fullastade med ljusgirlander och juldekorationer som bara väntar på att få börja lysa upp de allt mörkare kvällarna och eftermiddagarna, och försäkra oss om att julen nog hittar hit också.

Men än så länge är det mest påtagliga vinterljuset det som ser till att vårt sittbrunnstält fortfarande känns varmt och skönt när vi dukar upp frukosten på morgonen, och som tvingar en att sätta på solglasögon så fort man sticker näsan utanför ”dörren” – den härliga vintersolen. En sån där som för tankarna till gnistrande skidbackar och rykande chokladmuggar. Och då kan man ju inte annat än att ta en paus från jobbet och gå ut på upptäcktsfärd i solen en stund.

http://www.youtube.com/watch?v=bU_bGYaa3F

Denna ljuva stämma gjorde vår tisdagskväll fullkomligt oförglömlig. Tyvärr fick inte kameran följa med på utflykten – så håll till godo med en inspelning från ett annat tillfälle under höstens turné. Det här är min absoluta favoritlåt med Neil – och för alla som älskar ordkonst på hög nivå (och gärna bejakar sina anglofila böjelser) är det här som balsam för själen.

Tänk om någon, varför inte en liten välklädd man med plommonstop och en liten lustig mustasch, hade knackat mig på axeln den där kvällen för 25 år sedan och sagt ”om 25 år kommer du att gå ut och äta en brakmåltid på restaurang Sagardi i Barcelona med den här lilla söta flickan som du just nu lite tafatt försöker ragga upp”. Inte fasen hade jag trott på honom då, plommonstopet och mustaschen till trots. Om han sedan envist hade fortsatt ”inte nog med att ni kommer att smörja kråset på denna Baskiska gourmetkrog, när ni efter en tvåtimmars matorgie lämnar den kommer ni att traska hem till er segelbåt som ligger förtöjd ett par hundra meter därifrån” då hade jag nog tagit hans ord för mer orimliga än hans blotta existens.

Det är alltså ett kvarts sekel sedan Camilla och jag blev ”ihopa”. Jag var 17 och Camilla 16 år, vilket betyder att vi har varit tillsammans nästan hela våra liv, i varje fall den delen av våra liv som räknas. Åren precis innan dess har inget som helst nostalgiskt värde för mig, faktum är att jag börjar få svårt att minnas en förcamillisk tid. Livet blev bättre sedan vi träffades, och det bästa av allt är att det fortfarande blir bättre och bättre.

Och så några bilder från igår kväll:

« Older entries § Newer entries »

Adams förläggare

Collings-Förlag