När Camilla kom tillbaka från sin lilla utflykt till Sverige hade hon med sig en resväska full av skatter. 1 kilo lösgodis, kräftor, MadMen säsong 3 och böckerna ”Önskeresan” och ”I Odysseus kölvatten” skrivna av Göran Schildt. För er som inte vet vem herr Schildt var följer här en kort berskrivning: år 1948 gav han sig av från Sverige med sin segelbåt Daphne, seglade till Frankrike, tog kanalvägen ner till Marseille och spenderade ett antal år på sin båt i Medelhavet. Han gjorde m.a.o. en resa liknande vår för över 60 år sedan och skrev om sina äventyr i dessa böcker. Camilla hittade dem på ett antikvariat i Stockholm, båda tryckta 1952 och i gott skick.
Det som slår en när man läser dem är hur välskrivna och underhållande de är. Det är underbart att få läsa böcker på det här temat som för en gångs skull är skrivna av någon som kan skriva. Schildts stil har helt klart bildat skola för många skrivande seglare och tyvärr måste jag nog säga att de flesta av hans följeslagare är ganska bleka kopior. Hur låter hans språk då? Om ni står ut med en ännu en dålig kopia av det tänkte jag här beskriva våra senaste dagar i Schildtsk anda:
Efter idoga förberedelser i den för ändamålet väl ägnade hamnen Port Napoleon styrde vi torsdagen den 7:e oktober vår kosa västerut. Det var en sann fröjd att äntligen få sätta segel och för första gången i Isolas historia fick hennes köl i uppgift att klyva vatten med en grönaktig nyans, istället för det blåsvarta, kalla vattnet hon tvingats vänja sig vid under sina första 27 år i Skandinavien.
Kontrasten mot de gångna månadernas kanalfärd kunde inte varit större. Vår första resa började med en timmes motorgång ut ur Golf de Fos. Väl ute på öppet vatten tilltog vinden och sjön runt omkring oss gjorde vad den kunde för att få oss att begrunda vårt beslut.
Vore det inte bättre att återvända till hamnen vi nyss lämnat? Vetskapen om att de kommande dagarna skulle bjuda på hårdare väder och därmed omöjliggöra vidare seglatser gjorde dock att vårt beslut kändes som det helt riktiga. Även om dagarna i Port Napoleon var angenäma var längtan efter nya hamnar stor. När vi väl hissade segel och föll av från vinden insåg vi att vårt beslut var det rätta. Endast med hjälp av en revad genua loggade vi mellan 6,5 och 7,5 knop, surfande på de bastanta vågorna som nu sakta men säkert förvandlades till våra vänner. Vindriktningen växlade mellan slör och läns och framåt kvällningen avtog styrkan något.
Precis innan solen gick ner gled vi in i Les Saintes Maries de la Mer. Detta lilla fiskeläger har med hjälp av sina vidsträckta plager genom åren förvandlats till ett tillhåll för soltörstande turister, men säsongen är i det närmaste över och vi fick dagen efter vår ankomst möjlighet till både solbad och uppfriskande dopp från en i det närmaste folktom strand. Den hårda marinvinden har gjort havet upprört till den grad att det för stunden lämpar sig bättre för allehanda brädsporter än för segling.
Än en gång drabbades jag av suget att åter få vindsurfa. Tyvärr fann jag det stört omöjligt att finna en uthyrare av lämplig utrustning, min lott blev som vanligt att endast få åskåda dessa friskusar.
I väntan på att havet ska lugna sig och vindarna bedarra spenderar vi dagarna med läsa, dinera tillsammans med våra båtgrannar, gå promenader längs havet, arbeta och avnjuta och en annan film i salongen.
Senaste Kommentarer