Spanien

Två av våra engelska grannar har lämnat oss – åtminstone för en kort tid. I hamnen bor mängder med människor som haft sina båtar här de sista 10 åren. Några av dem har bott på båtarna hela tiden (vi har en engelsk granne här på bryggan som inte varit hemma på 8 år …) men de flesta har fortfarande ett hem någonstans som de motvilligt besöker då och då. Vår förtjusande granne Kari låste sin båt för en liten stund sedan och hoppade på flyget hem till London. Snacka om cool dam! Om jag ramlar överbord en dag på ålderns höst hoppas jag att Camilla blir som henne! Hon är ett levande bevis på att man kan ha ett minst lika innehållsrikt liv som våra, oberoende av hur gammal man är.

Till alla er som tror att Hallberg-Rassy bara ägs av seniorer kan jag meddela att Kari (som i likhet med oss har en 312:a) inte är en dag äldre än oss i sinnet. Och det är faktiskt det enda som räknas!

Så länge jag kan minnas har jag varje år drabbats av ett par rejäla förkylningar med tillhörande feber, dessutom ska jag nog ärligt säga att ju kallare och mörkare det blivit framåt hösten, desto klenare har jag känt mig.

Fram tills nu.

Inte en endaste förkylning eller influensa har smugit sig på mig sedan vi började vår resa, jag mår helt enkelt oförskämt bra. Att så här mitt i livet få möjlighet att slå ner på tempot och bara få vara för ett tag är en lyx jag önskar att alla kunde unna sig. Jag menar inte att man behöver göra det för resten av sitt liv, bara ett par månader, ett halvår eller kanske t.o.m. ett år.

Novembers första dag bjöd 23°C, en fika på stranden med croissanter från vår favoritbagare och några timmars jobb i sittbrunnen. Och inte en förkylning i sikte …