Frankrike

En av mina absoluta favoriter i skeppsbiblioteket är en 30 år gammal bok med den utmärkta titeln Det Nya Båtlivet, vilket även känns som ett ganska passande epitet på vår nuvarande livssituation. Författaren Ebbe Gustafsson, som tillsammans med sin fru under många år seglade omkring i Medelhavet, beskriver här väldigt målande sin första erfarenhet av kanalfärden genom Europa – hela vägen från Travemünde till Port St. Louis, d v s exakt samma rutt som vi nu följer. Och då menar jag verkligen exakt samma rutt: varje krök, varje sluss, varje liten stad vi passerar passerade även de för 30 år sedan. Och det är förvånande hur lite som har ändrats på den tiden.

Det går inte en dag utan att jag konsulterar Ebbe och vänder mig till honom för både vägledning och underhållning. Jag börjar nästan få svårt att skilja på mina egna minnen från resan och de upplevelser längs vägen som han återger i sin bok, och lite skrämmande är det faktiskt att hela meningar från boken plötsligt hoppar ut ur min mun, utan att jag på något sätt kan förhindra det …

Eftersom vi verkligen följer i Ebbes fotspår är det väldigt spännande att försöka utröna vad som har hänt med de platser och, inte minst, människor som han mötte här i början av 80-talet. En historia som gjorde särskilt stort intryck på mig var berättelsen om Jérôme, en ung slusskötare i ett av de mest slusstäta områdena, som Ebbe och hans fru lärde känna när han följde dem från sluss till sluss under en hel dag.

Efter att jag läst historien om den 25-årige fransmannen som lämnat ett ”själsdödande och meningslöst arbete” i storstaden för att i stället bli slusskötare och få njuta av naturen, och som senare på hösten 1981 skulle gifta sig och flytta in i slussvaktarbostaden med namnet ”La Pipée”, tillhörande sluss nr. 33 började jag fantisera om att få träffa den nu 55-årige Jérôme när vi själva passerade ”La Pipée”. Tänk om han bodde kvar! Och tänk så glad han skulle bli när jag visade honom Ebbes bok och berättade om den plats han fått i svenska kanalfarares hjärtan! Ju närmare vi kom området desto mer hoppfull blev jag; till skillnad från de nordligare delarna verkade slussvaktarhusen häromkring fortfarande vara bebodda och välskötta, trots att slussarna styrs via automatik idag.

Kvällen innan vi skulle passera sluss nr. 33 kom jag på att Jérôme (om han nu bodde kvar) nog gärna skulle vilja läsa vad ”monsieur Gustafsson” skrivit om honom, så jag översatte textstycket till franska och skrev ut det för att kunna ta med det upp till huset och visa honom.

Morgonen därpå hade vi ett tiotal slussar att avverka innan vi skulle komma fram till nr. 33 och jag hade faktiskt lite fjärilar i magen. Jag såg verkligen fram emot att få träffa och prata med Jérôme, eller åtminstone någon som visste vem han var och var man kunde hitta honom, om han inte bodde kvar. Han verkade vara en sån fin människa, enligt Ebbes beskrivning. Fast tänk om han i stället var frånskild, försupen och bitter och trött på alla svenskar som kom och tjatade om den där boken …

Vi närmade oss huset, som såg väldigt hemtrevligt och högst bebott ut. Jag hade bestämt mig för att gå upp och knacka på om jag inte såg någon i trädgården, så när vi hade glidit in i slussen och gjort fast våra tampar gjorde jag mig redo att hoppa av och gå över den lilla bron till huset. Då plötsligt öppnas dörren och en hund skuttar ut följd av sin husse, en man i 55-årsåldern klädd i kakishorts och t-shirt. Han såg precis så trevlig ut som jag hade föreställt mig, och jag skyndade mig fram till honom med boken i högsta hugg!

”Bonjour, monsieur! Je m’excuse de vous déranger, mais j’ai une question très importante de vous poser …”

Jag bad om ursäkt för att jag störde, presenterade mig och frågade med en gång om han möjligtvis hette Jérôme. Det gjorde han inte. Däremot var han väldigt trevlig och mycket intresserad av min förfrågan efter att jag visat boken och förklarat hur det låg till. Vem kunde denna Jérôme vara?  Själv hade han bott i huset i 23 år, och den förra hyresgästen hade inte heller hetat Jérôme, så vitt han visste. Tre slussar längre norrut fanns det visserligen en ung kille som hette Jérôme i efternamn, vars pappa tyvärr inte levde längre, kunde det kanske vara honom jag sökte? Vi pratade en bra stund och jag lät honom läsa den franska versionen av Ebbes text. Han läste och hummade och nickade och log, och var ganska bekymrad över att inte kunna hjälpa mig. Han frågade om han fick behålla texten, i så fall kunde han visa den för sina vänner och kollegor och höra om det var någon av dem som kände till den mystiske Jérôme.

Så ingen Jérôme, alltså. Lite snopet. Men jag fick mig en trevlig pratstund med en mycket vänlig man, och jag misstänker att mitt besök och min förfrågan kommer att tjäna som samtalsämne minst en vecka över kvällsölen på byns tabac!