Frankrike

Det är inte många dagar man har på sig mellan vindattackerna i Lejonbukten om hösten. En intensiv Mistral eller Tramontanevind (båda blåser från nord eller nordväst) avlöses snabbt av en lika intensiv Marinvind (som blåser från syd eller sydost). Vanligtvis har man två till tre dagar på sig innan fysikens lagar börja verka och ett lågtryck börja suga luft från ett högtryck med en kuling eller storm som följd. Lejonbukten lär vara det område i Medelhavet där vindarna når kulingstyrka flest gånger per år.

Inseglingen till Banyuls var vår vackraste hitintills

En kraftig Tramontane kan vara i en vecka så det gäller att planera var man vill bli inblåst. Vis av skadan från sist det hände satsade vi den här gången på att ta oss till en lite intressantare ort, och vi hann med nöd och näppe fram till Banyuls-sur-Mer.  I vindar som växlade mellan 5 och 20 m/s slörade vi hit, och med hjälp av Axels råd (se föregående inlägg) vågade vi ta oss ut från Gruissan trots att metrologerna hade utlovat en häftig Tramontane. Om man håller sig mellan 5- och 10-meterskurvan på sjökortet hinner vinden (som blåser rakt ut från land) inte bygga upp så mycket sjö och därför kan man med bottenrevade segel ta sig fram trots att vindmätaren tangerar stormstyrka.

Banyuls visade sig vara ett trevligt ställe. Det är väldigt vackert här och runt omkring oss på kullarna finns det gott om vingårdar som tävlar om att producera regionens bästa viner. Så här i lågsäsong verkar byn vara en perfekt avvägning mellan badort och gammal genuin stad. Det enda minus vi kan rapportera om är att hamnen rör sig rejält i den hårda vinden, men med hjälp av spring av lätt elastiska tampar och några gummiben ligger vi nu ganska bra.

I lä från Tramontanen är det fortfarande sommar

En folktom strand i oktober

Förtöjda för storm med nio fendrar, sex spring och två gummiben

Tur att väderprognoserna är pålitliga, 30 m/s i byarna och vita gäss inne i hamnen – vi stannar nog i hamn ett par dagar till…

De hårda vindarna drar upp så mycket havsvatten i luften att det emellanåt bildas en regnbåge

Vem behöver en vindsurfingbräda när man har en Hallberg-Rassy? Idag blev det en liten lucka i vindschemat här i Lejonbukten och vi lyckades äntligen lämna Les Saintes Maries de la Mer. Än en gång slörade vi för bara genua men den här gången fick vi dyningar som sällskap när vi kommit halvägs ut i bukten. Stormarna som har avlöst varandra söder om Rivieran har rört upp havet rejält och färden fram till Sète påminde lite om vår bilutflykt i Provence, det gick upp och ner i ett rasande tempo. Lite ovant för en svensk semesterseglare men vi vänjer oss nog…

Nu ligger vi i den otroligt charmiga lilla staden Sète (vi förstår varför du gillar att hålla till här, Stefan!) Här skulle vi gärna stannat en vecka eller två men vindschemat tillåter inte några stopp just nu. Så fort vi kom hit satte vi oss på ett café inne i centrum och mumsade i oss vars en Croque, sköljde ner med en iskall Kronenbourg och dåsade i eftermiddagssolen en stund.

Att vi befinner oss i Frankrike är det ingen tvekan om: människorna, husen, bilarna, ja till och med kalsongerna ser franska ut.