Länder

Jag vet inte vad det beror på, men på något vis verkar de nya vänner jag hittar i hamnarna alltid vara äldre charmiga herrar i 60-årsåldern – i synnerhet sedan vi kom till Frankrike har detta fenomen varit återkommande. Kanske är det ett visst mått av flickighet i kombination med ”rejält fruntimmer” (och det, mina vänner, är den finaste komplimang man kan få av de kärva gubbarna i hamnen) som tilltalar dem.

Den senaste i raden av mina erövringar heter Axel och är en fransk ensamseglare som vi mötte i Les Saintes Maries de la Mer. Han kom inforsande i hamnen vid midnatt, utan lanternor eller fendrar och sladdade in på platsen bredvid vår, med håret på ända och vild blick. När den första förskräckelsen hade lagt sig och vi hade hjälpt honom att förtöja hans 39-fotare (på säkert avstånd) upptäckte vi en man med ett hjärta av guld, massor av humor och charm – visst påminner han lite om Dustin Hoffman?– och inte minst en outtömlig källa av kunskap om kuststräckan mellan Sète och Barcelona!

Han hade seglat här sedan mitten av 70-talet och kunde detaljerat redogöra för hur vinden blåste runt varenda liten utbuktning eller förhöjning längs kusten och på vilket avstånd och djup man hittade det plattaste vattnet och bästa vinden. På en underbar mix av engelska och franska gav han oss massor av ovärderliga tips som vi aldrig skulle kunna hitta i pilotböckerna – och skänkte oss dessutom sina sjökort för hela sträckan. Själv kunde han ju dem utantill. Efter ett par dagar tillsammans och en fyrarätters avskedsmiddag i hans kajuta skildes vi åt. Det är ju så det fungerar; man möter någon som på kort tid blir en väldigt kär vän och sedan går man skilda vägar – för att kanske mötas igen en annan gång, i en annan hamn.

En blick ut över havet innan vi kastade loss från Sète.

Och så här avslappnade kände vi oss när vi 6 timmar senare lagt till i lilla staden Gruissan.

Om det är någon som börjar bli orolig för att jag verkligen glömde bort Adam och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige, så kan jag meddela att så är inte fallet! Efter fyra intensiva dygn i Göteborg och 4 mycket sköna, avkopplande och vackra dagar och kvällar i Stockholm, återvände jag till Port Napoleon för en dryg vecka sedan. Och gissa om det var en skön känsla att stiga ut i den ljumma kvällen på Marseilles flygplats – klockan tio på kvällen var det fortfarande 20 grader varmt – och mötas av en solbränd snygging i randig tröja, som med en inlånad Renault Clio kom för att hämta hem sitt hjärtas kära. Mmmm … skönt att vara hemma igen.

Och vilken njutning att se vår fina Isola återställd till sitt forna skick, med glänsande vita fribord och ny blå bottenfärg. Adam hade slitit hårt under veckan och nu var det bara några små detaljer kvar innan vi skulle kunna påbörja etapp två på vår resa, själva seglingen till Barcelona. Under helgen fortsatte vi att rengöra, polera och kontrollera mast och rigg, på tisdagen blev det lyft i vattnet och påmastning och på onsdagen gjorde vi alla de sista förberedelserna för vårt nya båtliv; stuvade in cyklarna i stickkojen, där de ska få ligga tills de blir utsläppta igen i Barcelona, packade om allt som inte längre kan ligga och slänga lite varstans i båten som det har gjort på de lugna kanalerna och plockade fram våra pilotböcker över kusten längs Languedoc-Roussillon, Lejonbukten och spanska Costa Brava. Nu kände vi oss mer än redo att lämna hamnen och hissa segel!

Lite svenska kräftor lyckades jag smuggla med mig på planet

Nu när båten är så skinande ren kan ju inte masten vara sämre

Och snart åker hon tillbaka i vattnet!