Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing Adam’s articles.

Hur kommer det sig att vuxna människor frivilligt ställer sig i en lång kö en lördagskväll i november till något som påminner om en skolmatsal – mitt i en stad full av snygga restauranger? Till på köpet får man med största sannolikhet dela bord med ett gäng främlingar, själv hämta maten och duka av bordet när man går.

Enkelt, här serveras fisk och skaldjur av högsta kvalitet till snabbmatspriser. Det är bara att säga till den barska damen i fiskdisken vad du vill ha och hur du vill ha det tillagat, hämta ut valfri dryck i baren, leta upp en sittplats och vänta på att ditt nummer ropas upp. Restaurang La Paradeta lockar alla typer av människor och stämningen är minst sagt familjär. Välklädda damer och herrar trängs med barnfamiljer och på bordet framför dem står tallrikar dignande med fisk och skaldjur. Ett måste om du besöker Barcelona! Tänk bara på att gå dit lite tidigare än vad man gör på andra restauranger här (innan 22.00) så slipper du de värsta köerna.

En hummer, ett halvt kilo calamares och lite musslor tack

Färskaste fiskdisken i stan!

Nummer 20, dags att hämta maten

Om det krävs byggställningar för att fixa till en yacht är nog ordet super inblandat på något sätt, eller?

Superyacht, smaka på det ordet. För en svensk låter ordet yacht ganska flådigt (även om det bara betyder nöjesbåt) och om man då kombinerar det med super, vad får man då? Något som är flådigare än flådigt såklart.

I en marina som den här är det mycket snack om superyachts, dels finns det ett antal sådana här och dels verkar många vara väldigt fascinerade av dem. Men vad är då kriterierna för få att kvala in som en superyacht? Jag har frågat ett antal av grannarna här på bryggan och ingen verkar veta riktigt, inte ens om den måste vara ett visst antal meter lång. Konstigt, jag vill ju gärna veta om det är en superyacht jag har sett eller om det kanske bara är en löjligt påkostad väldigt stor yacht jag har sett.

Kanske är det som med ordet lyxvilla, ingen vet väl exakt vad som krävs för att klassa in som en sådan, och ändå vet nog de flesta vad som menas. Jag är nog bara ovan, om några år kommer jag säkert att skratta och min okunskap inom området och tänka ”på den tiden visste jag ju inte ens vad en superyacht var, pinsamt!”

Men ett par saker har jag förstått. En superyacht:

• gör av med supermycket bränsle.

• kostar supermånga miljoner.

• används supersällan av sin ägare (max tre veckor om året)

• kräver supermycket personal.

Dessutom har jag förstått att det nog aldrig kommer att bli en superyacht för vår del. Synd, det verkar ju så superkul att ha en.

Tänk om någon, varför inte en liten välklädd man med plommonstop och en liten lustig mustasch, hade knackat mig på axeln den där kvällen för 25 år sedan och sagt ”om 25 år kommer du att gå ut och äta en brakmåltid på restaurang Sagardi i Barcelona med den här lilla söta flickan som du just nu lite tafatt försöker ragga upp”. Inte fasen hade jag trott på honom då, plommonstopet och mustaschen till trots. Om han sedan envist hade fortsatt ”inte nog med att ni kommer att smörja kråset på denna Baskiska gourmetkrog, när ni efter en tvåtimmars matorgie lämnar den kommer ni att traska hem till er segelbåt som ligger förtöjd ett par hundra meter därifrån” då hade jag nog tagit hans ord för mer orimliga än hans blotta existens.

Det är alltså ett kvarts sekel sedan Camilla och jag blev ”ihopa”. Jag var 17 och Camilla 16 år, vilket betyder att vi har varit tillsammans nästan hela våra liv, i varje fall den delen av våra liv som räknas. Åren precis innan dess har inget som helst nostalgiskt värde för mig, faktum är att jag börjar få svårt att minnas en förcamillisk tid. Livet blev bättre sedan vi träffades, och det bästa av allt är att det fortfarande blir bättre och bättre.

Och så några bilder från igår kväll: