Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing Adam’s articles.

Solen skymtar fram mellan åsksvarta moln

Vi har börjat mäta vädret i ampere. Mitt på dagen är riktigt fint väder mellan 8-11 ampere, ganska fint 4-7 och mindre fint är 0-3. De sista dagarna har vädret bara varit ca 2 ampere, vilket känns både ovant och lite tråkigt. Vinden snurrar runt, det åskar, regnar och när det spricker upp skyndar vi oss iland för att upptäcka omgivningarna. Idag skulle vi tagit bussen in till Palma där en ny sounder module till vårt ekolod enligt uppgift skulle ligga och vänta på oss (den gamla började bråka redan på kanalerna förra året och trots att garantin var slut gick Garmin med på att skicka en ny – ingen dålig service!). Men den hade tydligen inte dykt upp än, dessutom öppnade sig himlen än en gång för en stund sedan (0 ampere) och vi börjar nästan tro att vi befinner oss på Sverigesemester. Så i stället sitter vi nu i salongen och arbetar, ackompanjerade av ljudet från stora regndroppar mot teakdäcket och motorns taktfasta surrande. För utan sol – ingen el från våra solpaneler, och då är det bara att sätta igång motorn en stund.

De hårda vindarna som vi väntade i mitt förra inlägg lugnade ner sig en hel del och bojen vi ligger förtöjda i börjar kännas pålitlig. Det enda som fått vår puls att snabbt öka den sista tiden var nattens åsknedslag som var av modell jättenära och jättekraftigt. Plötsligt var himlen ljusare än mitt på dagen och några millisekunder senare small det till så kraftigt att det borde ha registrerats på Richterskalan …

Några bilder från igår eftermiddag och i morse:

Någon som vet hur stålbåten Ryko gick sitt öde tillmötes?

Morgonens underhållning bestod av ett lyckat försök att bärga Ryko. Någon med ett bra svetsaggregat och gott om tid som är intresserad?

Adam plåtar Camilla … (Camilla säger: Här ser det ut som om jag gör en “Hemliga Arne”-min men det gör jag faktiskt inte – det är bara skuggor, så det så!)

… som plåtar ett trappräcke

Det är gott om tallar här

Och kottar

Vatten med väldigt lång slutartid

Och med kort

En liten cala precis intill vår ankringsplats

Utanför Mallorcas sydvästra spets ligger den långsmala ön Dragonera

Ju längre söderut vi kommer desto mer exploaterat framstår Mallorca. Visst är det gott om turister uppe i Soller och Fornalutx men de som har köpt en sommarbostad eller bosatt sig där investerar till största del i gamla stenhus och är ofta måna om att behålla den Mallorcanska atmosfären. Så är inte fallet i Andratx. Här är bergen runtomkring hamnen översållade med minimalistiska lyxvillor, hudfärgade betongkomplex med samma charmfaktor som det svenska miljonprogrammet och ett fåtal gamla hus. I Port de Andratx är minst hälften av butikslokalerna uthyrda till tyska och engelska mäklare och dyra inredningsbutiker som tror att möbler från Rolf Benz är snygga … På radion spelar ”Insel Radio” tysk disco.

Resan ner hit klarades av på 5 timmar och blev till största del en uppgift för vår motor. Även om vi inte hade någon brådska tröttnade vi på att segla när loggen visade mindre än 2 knop. En av resans höjdpunkter var (förutom utsikten) tre skeppsbrutna måsar. Vi tog en extra runda runt dem och frågade om de behövde hjälp men fick bara sura miner till svar – otacksamt!

Just nu ligger vi på en privat boj utanför hamnen och inväntar en blåsig natt, om bojen inte håller vet vi vad som väntar: bara några hundra meter ifrån oss ligger en övergiven stålsegelbåt inkilad mellan klipporna och väntar på att saltvattnet ska omvandla den till molekyler – huva, hemska tanke!

P.S. Det är fint här också, vi har bara blivit lite bortskämda …

Tre måsar på ett bräde

Det finns inte så många bergstoppar kvar att bygga på i Andratx. Renoverat eller nybyggt?

Sol, moln, åska och vindbyar om vart annat i Port de Andratx

Och den här utsikten har vi om vi vänder våra blickar söderut

Adios, Fornalutx

Fler djurbilder. Den här kissen såg på oss med sällsynt intensiv blick och vi förväntade oss nästan att den skulle tilltala oss med Antonio Banderas djupa stämma.

Även Camilla kan fatta tycke för bilar – under förutsättning att de inte är större än att de kan betraktas som en accessoar och matchar hennes klänning

Som vanligt är vi en av de minsta båtarna – kan ni se Isola?

För drygt en månad sedan hade vi aldrig kastat i ankaret från något annat än aktern av vår båt. För det är ju så man gör i Sverige – förtöjer med fören mot en klippa och litar på att ankaret i aktern har tillräckligt bra grepp för att man inte ska dragga in i klipporna framför. Och när alla ens båtgrannar runtomkring gör likadant så funderar man inte så mycket. Alla de andra kan ju inte ha fel? Då kändes tanken på att ligga förtöjd med bara ett ankare lite osäker, och nu känns det precis tvärtom. Tänk om ankaret hade släppt när pulpiten befann sig bara en meter från den bohuslänska graniten?

Det tog ett tag att vänja sig vid livet på svaj men nu sover vi gott om natten. Till stor del beroende på att alla andra också ankrar, men också för att jag har slutat fundera på att det enda som förhindrar att vi driver iväg under natten är en 15-kilos galvad järnkrok som förhoppningsvis sitter ordentligt fast i sanden under oss. Jag funderar inte heller så mycket på att vår ankarkätting sitter fast i ankaret med hjälp av en schackel som jag för lite drygt ett år sedan inhandlade för 29 svenska kronor. Tänk att något som är så litet och billigt kan hålla något som är så stort och dyrt … Okej, om man jämför Isola med de flesta andra båtar häromkring rör det sig inte om så mycket pengar, men hon har ett stort värde för oss och rymmer dessutom nästan alla våra viktigaste ägodelar.

Det hela är lite som att flyga: trots att jag vet att flygmaskiner är komplicerade mackapärer, som om något går fel snabbt kan förkorta mitt liv avsevärt, så funderar jag inte särskilt mycket på det. Min hjärna litar nämligen mer på statistik än de primitiva instinkter som vill få mig att tro att det är farligt att befinna sig 10 000 meter ovanför jordskorpan. Och eftersom alla båtgrannar säger att vårt Deltaankare är det bästa tänkbara i vatten som dessa har jag slutat oroa mig för att vi nattetid ska driva ut till havs eller krossas mot en klippa – nästan …