Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing Adam’s articles.

Sista tiden har varit fylld av arbete, därför beslutade vi oss för ett tag sedan för att ta semester. Eftersom våra vänner Jonas och Emeli också hade planerat in en veckas semester bestämde vi oss för att resa tillsammans. Frågan är bara: var semestrar man om man bor på en båt i Medelhavet? Enkelt – på en båt i Medelhavet så klart! Och eftersom Camilla och Emeli arbetar med en del gemensamma bokprojekt passade de på att arbeta lite …

Bussiness as usual med andra ord, men ändå inte. Det är inte ofta vi får tillfälle att umgås med folk i vår egen ålder (eller till och med lite yngre), och särskilt inte så länge som en hel vecka. Väldigt trevligt! Eftersom våra vänner är söderkisar har vi pumpat dem på information om vad som händer i jordens mittpunkt (eller åtminstone Sveriges mittpunkt). Efter mer än tre år i Medelhavet börjar Sverige kännas en smula exotiskt. Vi fick höra både spännande och skrämmande historier från den kungliga huvudstaden. Tänk vilket enormt utbud det finns av kultur, restauranger, ölsorter, matvaror mm i ett så glest befolkat och nordligt beläget land som Sverige. Men vad dyrt det verkar vara att bo och leva där! När vi fick reda på att ett bageri i deras område sålde rågbröd för 70 kr styck tappade vi båda hakan. Här i Grekland betalar vi sällan mer än 9 kr för ett lokalt tillverkad surdegsbröd gräddat i en vedeldad ugn. Visst är det spännande att få ta del av seder och bruk från andra delar av världen? Eftersom vi var på semester fick våra kameror vila större delen av tiden – därför har jag nallat några av bilderna av Jonas.

På väg mot Kalamos

Emeli gosar med toppvanten

Totalt semesterförfall. Svenska Ahlgens bilar och grekisk öl – kanske inte direkt smaker som gifter sig.

Blandade seglingsvindar. Här en kryss i snälla förhållanden.

Camilla visar formen för våra gäster

Och jag försöker hålla tungan rätt i mun när vi backar in mot en kaj

Vi har bestämt oss för att försöka bli goda osjälviska människor. Ni vet sådana där som hamnar i historieböckerna, får medaljer för sin tapperhet och monument resta för att omvärlden alltid ska komma ihåg deras gärningar. Problemet är bara att vi befinner oss i ett hav fullt av charterseglare som avslutar dagen med att mumsa i sig havets läckerheter på närmsta taverna. Hur ska man kunna rädda någon av alla dessa livsnjutare? Att hjälpa dem att lägga till berättigar knappast oss till vare sig medaljer eller monument.

Just när jag i min dagdröm är på väg att tilldelas ett viktigt och betydelsefullt pris av en djupt koncentrerad och välkammad svensk konung hör jag någon ropa: ”Hello! We have a problem!” Om babord, cirka hundra meter från oss upptäcker jag en ganska stor båt befolkad med en handfull människor. Vi är på väg uppför sundet mellan Lefkas och Meganisi och vinden har precis bestämt sig för att ta siesta. Fulla av förväntan rullar vi snabbt in genuan, startar motorn och tar sikte på de nödställda. Det visar sig att deras motor vägrar starta och utan vind driver de nu planlöst omkring. Stackars satar – tänk vilken katastrof det här kunde slutat i! Båten har amerikansk flagg men besättningen kommunicerar sinsemellan på ett för oss okänt språk. Jag kan inte låta bli att säga till dem att de inte låter särskilt amerikanska, och får ett svar som överträffar alla förväntningar. ”We’re Israelites!”

Plötsligt faller allt på plats! I sann Raoul Wallenbergsk anda bestämmer vi oss för att rädda dessa stackars nödställda judar i exil. Fram kommer en lagom lång bogsertamp och under den nästan timmeslånga räddningsaktionen känner jag historiens vingslag flaxa majestätiskt. Väl framme i Nidri tackar våra skyddslingar oss innerligt och vill bjuda oss på middag på närmsta restaurang. Men sanna hjältar tar inte betalt för sina insatser. Vi förklarar att nöjet helt och hållet var på vår sida och seglar vidare. Jag känner mig storsint och betydelsefull men plötsligt infinner sig en olustig känsla – tänk om vi nu tvingas sluta våra dagar i ett ryskt fångläger? Varför tänkte jag inte på det tidigare!

I går blev vi ett flytetyg rikare. Jamie från Ocean Elements kom körandes med prylarna som jag hyrt två gånger tidigare av honom. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag skulle ha reagerat om jag som tonåring hade kunnat se så där en 30 år fram i tiden och prickat in just detta ögonblick. Antagligen hade två tankar slagit mig ungefär samtidigt: jag hade definitivt gillat vad jag såg men jag hade nog funderat en del över det där med ålder. Jag är ju faktiskt äldre än min egen far (som också surfade en gång i tiden) var då. Än mer förvånad hade jag blivit om jag tog en titt på stranden – för även om majoriteten av vindsurfarna är mellan 20 och 30 har jag träffat på ganska många vältränade 65-åringar med imponerande teknik. Någon gång i framtiden kommer jag kanske att tänka samma tankar om mitt 45-åriga jag som jag idag gör om mitt tonåriga jag – hoppas det!

Nåväl, i dag gick vi ut ur Vassilikis hamn och lade oss på svaj mitt ibland alla surfare och Hobie Cat-seglare. Eftermiddagsbrisen hade precis börjat blåsa och jag kunde inte låta bli att experimentera lite – visst borde det väl gå att sätta ihop surfriggen sittandes i dingen? Efter ganska många om och men lyckades jag faktiskt få till det, problemet var bara att när jag väl var klar visade vår vindmätare vindar på mellan 24 och 30 knop (12-15 m/s). Och jag hade riggat mitt största segel på 6,5 kvadratmeter … Att byta mot ett mindre skulle tagit mig minst en halvtimme och var inte att tänka på. Jag bestämde mig för att äta en macka, samla lite mod och samtidigt försöka se (med kikarens hjälp) om det fanns några andra med så stora segel ute. Efter en stund hittade jag två stycken och tänkte: kan de så kan jag!

Nya neoprentröjan, selen och skorna är på plats – nu återstår bara att se om det går att få på riggen på brädan

Jodå, det funkade. Borde inte vara några problem att vattenstarta i den här vinden

Piece of cake!

Hur fasen ska jag orka hålla den här riggen?

Dunk, dunk, dunk – små krabba vågor och lite väl mycket vind. Inte lätt att hålla ner nosen

Det är bara att erkänna: det här tar fruktansvärt hårt på krafterna! Det känns som att varenda muskel i kroppen kommer till användning och efter två timmar finns det inte många krafter kvar. Fundera nästan på att börja träna upp mig lite (eller så surfar jag bara lite oftare:-)