Juli

You are currently browsing the archive for the Juli category.

Ja! Äntligen fick vi träffas, min fina kusin Pia och jag. En hel kväll, en halv natt och nästan hela dagen efter. Det var ju faktiskt det här som var den största anledningen att ta svängen om Holland, att kunna få till en dejt med min emigrerade kusin och hennes kille Erik, mannen som lockade henne till Amsterdam. Vi brukar försöka träffas åtminstone en gång om året, och den här gången var det lite extra speciellt att bara vara vi fyra. Fram emot vintern kommer det nämligen att finnas två små tvillingtjejer med i deras familj. Lekker!

Vi spenderade helgen ihop i utkanten av den lilla byn Mook, i något som påminde väldigt mycket om en svensk semesterby. En skogspromenad från den välskötta insjömarinan låg en sandstrand med glasskiosk och campingplats och på kvällen spelade en blåsorkester gamla 40- och 50-talsdängor precis utanför marinan, medan husvagns- och motorbåtsägarna (vi var den enda segelbåten i hamnen) flanerade på gräsmattorna. Själva satt vi i sittbrunnen och pratade och pratade och pratade och dagen efter hade vi en skön stranddag innan vi vinkade hejdå för ett tag. Har vi riktig tur kan det hända att Pia hänger med ett par dagar när vi kommer en bit in i Frankrike, eftersom hon börjar sin innan-födseln-mammaledighet alldeles snart. Det ser vi fram emot!

Vi lämnade vår trevliga semesterby, mätta, glada, nyduschade (det där med att vara nyduschad är en liten vardagslyx vi unnar oss ibland, inte för ofta dock, då tappar det sin tjusning) och med nypåfyllda vattentankar. När man lämnar en marina känns det alltid bra att ha laddat upp med vatten och lite färskvaror eftersom man inte vet hur länge det kan dröja till nästa stopp i en hamn. Ofta stannar vi bara till vid en lämplig tilläggningsplats längs vägen när vi känner oss nöjda med dagens sträcka. En av de faktorer som påverkar vårt beslut kan vara hur många (och hur lätta eller svåra) slussar vi gått igenom under dagen, men även hur stort behov vi har av en internetuppkoppling. Eftersom vi för tillfället (så länge vi är kvar i Holland och Belgien) inte är självgående i det avseendet måste vi förlita oss på fria nätverk.

För några dagar sen fick jag under dagen ett sms om att ett brådskande jobb fanns i mailboxen, och eftersom jag såg att vi började närma oss en liten by med en kyrka och några bostadshus längs kanalen slet jag snabbt upp datorn och började scanna omgivningarna. Först såg jag bara låsta nätverk men plötsligt dök det upp ett som var öppet, med hyfsad mottagning dessutom. Adam saktade ner och beredde sig på att cirkla runt medan jag kopplade upp mig – när det plötsligt dök upp en ”tillfällig tilläggning”-skylt längs kajen. Adam girade in, jag fäste en tamp midskepps, hoppade i land, gjorde fast, skuttade snabbt upp på båten igen, satte mig och jobbade en halvtimme, skickade iväg – sen kastade vi loss igen och fortsatte färden. Det kallar jag flextid!

Okej, låt mig bara göra en sak fullständigt klart med en gång. När jag bokade den här resan stod det ingenting om orkaner mitt på blanka eftermiddagen. Inte heller om kaskadvågor stora som höghus (det är ju en flod, för Guds skull!) eller, för den delen, att man plötsligt skulle behöva leta fram räddningsvästen som i det rådande klimatet hade förpassats ganska långt ner i kistbänken till fördel för bikini och solhatt …

Så när vi satt där på Rhen och höll i oss (och inte minst i biminin och radarstolpen och solpanelsfästena) för allt vad vi var värda, kryssade i blindo mellan pråmarna och undrade om vi skulle komma levande ur det här, tog jag det djärva beslutet att det där med båtar nog inte är något för mig i alla fall. Skönt, tänkte jag, nu vet jag det. Alla de där förledande sköna stunderna när man vaknar i en naturhamn, tar sitt morgonbad tillsammans med allsköns nyfikna fåglar, glider in i en stadshamn och hoppar iland precis utanför ett café som serverar en gudomlig espresso, plötsligt får kontakt med en intressant och supertrevlig båtgranne som såklart bjuder ombord en på en kall öl eller ett glas rosé i den varma kvällen – allt det där byter jag gärna bort mot att slippa uppleva något sånt här igen. Tänkte jag. Då.

Men plötsligt kände vi hur stormen bedarrade. Himlen, som legat som ett tungt, svart lock över oss den senaste timmen, sprack upp och solstrålar letade sig försiktigt ner och värmde upp våra spända muskler. Vi tittade förundrat på varandra: var det över nu? Floden återgick till att vara en flod i stället för ett kokande hav och sakta men säkert återställdes ordningen i trafiken. Och titta, där framme låg ju Nijmegens yachthamn, precis nedanför alla färgglada restaurangmarkiser som prydde ett hundratal meter av kajkanten. Vi smet in mellan en enorm danskflaggad skuta och en holländsk semesterpråm, gjorde fast, stängde av motorn och började skratta, smått hysteriskt.

”Vilket äventyr! Tänk att vi klarade det! Och vår fantastiska Isola, hon fixar ju vad som helst! Och du, Adam, som du lotsade oss mellan pråmarna!” ”Men du då, Camilla, att du var så lugn! Och vilken sinnesnärvaro, att du tänkte på att plocka fram luckorna när det stormade och regnade som värst, så att inte båten fylldes med vatten!” (Här måste jag faktiskt erkänna en sak. I mitt förvirrade sinnestillstånd hade jag främst en tanke i huvudet: när det stormar så mycket att man inte tror att man ska klara sig, då är det bara en sak som gäller och det är att stänga in sig i båten och vänta tills stormen har bedarrat – det har jag hört från en mycket pålitlig källa som både jag och Adam betraktar som något av en auktoritet inom området, inga namn nämnda. Vad jag inte riktigt tänkte på var att det nog inte gäller på en flod med stenrösen på sidorna och tät pråmtrafik …)

Men nu satt vi alltså här och dissekerade upplevelsen detalj för detalj, kvällen var ljum och vi var uppfyllda av något slags eufori. Och det där löftet jag gett mig själv om att ta första bästa tåg hem och aldrig mer sätta foten på en båt? Som bortblåst.

När vi lämnade Tyskland för en vecka sedan lämnade vi också möjligheten att koppla upp oss via det mobila nätet. Vi kommer helt enkelt inte att vara i Holland och Belgien tillräckligt lång tid för att det ska vara lönt att investera i simkort för de båda länderna. Andra bullar blir det i Frankrike! Det kommer säkert att bli jätteenkelt att hitta en fransk mobil bredbandslösning och få den att fungera på våra Mac:ar …

Men nu till något helt annat! Nämligen vår första (och förhoppningsvis sista) kontakt med en orkan.

Efter att vi blivit ordentligt bortskämda hemma hos Michael och Sabine i Bochum hade vi två dagars motorgång till vår första tilläggningsplats i Holland. Det började med strålande väder och slutade med något helt annat. Sista dagen hann vi med några kilometer på Wesel-Datteln-kanalen och därefter svängde vi norrut på Rhen, som med ca 5 knops medström snabbt skulle föra oss till Nijmegen i Holland.

På en flod, mitt inne i Europa, mötte vi för första gången i våra liv vindar med orkanstyrka! Precis innan den holländska gränsen ändrade himlen snabbt färg från ljusblå till svart. Vi förundrades över nyanserna som gick från svartlila till cyan och tvärs över himlen gick ett spikrakt svart sträck som närmade sig oss snabbt. Inom loppet av ett par minuter ändrades vädret till något som man i Holland kom att kalla för katastrofväder. Det började åska och störtregna. Från min plats på styrbords sida i sittbrunnen kunde jag se hur flodvattnet snabbt ändrade karaktär. Gässen som snabbt hade byggts upp på vågtopparna blåste plötsligt av vågorna. Lite drygt hundra meter från oss på flodstrandens södra sida blev jag vittne till hur ett tiotal höga gamla träd plötsligt knäcktes som tändstickor! Vindbyn var så kraftig att den drog med sig flodvattnet upp i luften. När den var som starkast var sikten inte mer än ett tiotal meter framför oss – inte något man vill uppleva på en extremt hårt trafikerad farled! Så fort sikten blev lite bättre igen kunde vi se lastpråmen som precis hade gått om oss kränga som en segelbåt på kryss i styv kuling. Pråmen som var av största slag hade tredubbla lager containrar lastade på däck och jag var övertygad om att de skulle ramla över bord. Om vi hade haft riggen uppe hade vi garanterat fått känna på vad en knockdown är (när båten bestämmer sig för att doppa masten i vattnet), även om vi hade hunnit bärga seglen innan. I mer än en timme fortsatte vi i vindar som konstant höll sig över stormgränsen. Som genom ett under klarade sig allt; biminitaket, solpanelerna, radarn, cyklarna som var surrade på däck och sist men inte minst: vi själva.

Dagen efter fick vi reda på att det hade blåst upp till 34 m/s i byarna och att fyra containrar hade ramlat överbord från lastpråmarna. Fem husvagnar hade blåst iväg över hundra meter och landat i ett vattendrag, tusentals träd hade vält och över 50 människor skadats, en av personerna i husvagnarna hade omkommit. På vår fortsatta färd genom Holland har vi av ”urinvånarna” fått höra att det var det hårdaste väder de drabbats av på åratal, och överallt ligger höga träd huller om buller.

Tro nu inte att vi har blivit avskräckta bara. Den trevlige och en smula bohemiska dansken vi träffade i Nijmegens hamn ett par timmar senare, som var på väg hem med sin 16 meter långa träbåt (inköpt för en spottstyver 8 år tidigare i Turkiet) delade över en öl med sig av sina favorittillhåll i Medelhavet. Plötsligt kändes en orkan på Rhen som en obetydlig parantes …

« Older entries § Newer entries »

Adams förläggare

Collings-Förlag

Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/16/149216/yachtisola.com/public_html/wordpress/wp-content/themes/tarski/sidebar.php on line 4