Mars

Så här har vi suttit nästan dygnet runt den sista tiden. Annonser, vepor, hemsidor, broschyrer, korrekturläsning och översättningar … För några år sedan hade jag 200 kollegor, åkte på affärsresor och gick på reklamfester. Skillnaden är stor men faktum är att 99% av det jag gjorde då kan lösas med en riktigt bra laptop och en internetuppkoppling  – visst är det fantastiskt?

Dessutom trivs jag väldigt bra med min nya skrivbordskamrat – tror att jag ska flörta lite med henne på nästa personalfest.

Så här ser takluckan ovanför vår bädd ut efter en natts regn.

För några veckor sedan pratade jag med en av våra spanska grannar här på bryggan. Han berättade att Barcelona har lika mycket nederbörd som London ­– utslaget på ett helt år. Helt obegripligt, det regnar ju nästan aldrig här! Men till skillnad från de norra delarna av Europa är det antingen eller som gäller i Katalonien. Solen skiner allt som oftast men vid några enstaka tillfällen vräker det ner en hel dag i sträck, och i lördags var det en sådan dag: 95 mm regn uppmättes! Då kan man känna sig lite fången i en båt …

Som tur var skämdes vädergudarna dagen efter och bjöd minst lika många millimeter sol. Vi firade med en picknick på stranden där vågorna gjorde sitt bästa för att dra med sig det sista som återstår av den (ingen fara, snart kommer dammsugarbåten som suger upp sanden längre ut och spottar ut den över playan igen).

Vi hann också med en runda upp till W-skrapan och naturligtvis blev jag tvungen att ta några bilder på den igen. Under tiden jag sprang runt och lekte med mina kameraprylar slog sig Camilla ner och korrekturläste sitt senaste översättningsuppdrag. På södra sidan av W:et finns en mycket trevlig utsiktsplats över havet som turisthorderna fortfarande inte upptäckt.

Nu är vi inregnade igen: det fullkomligen vräker ner (och haglar!) och emellanåt mullrar årets första åskväder i fjärran. Tur att det ska bli 20° varmt och sol på torsdag!

Honolulu? Nix, bara några ordentliga dyningar som ger surfarna något att leka med.

W:et – eller the Sail (Vela på spanska) som de flesta kallar hotellet.

Hmm, varför kryper det runt en svensk med vidvinkellins på marken?

Ett trevligt jobb blir ännu trevligare om miljön är den rätta.

En liten kulle i havet.

Om det blir fler vintrar här står en bräda och våtdräkt på inköpslistan!

På vägen hem upptäckte vi en ny granne (OBS fendrarna är två meter höga …)

Snart går solen ner över Port Vell.

Hej då mina vänner!

Året var 1994 och jag satt inlåst på en arbetsplats i en av Sveriges mest främlingsfientliga orter. Jag hatade mitt jobb och utsikten från mitt fönster. Det var då jag började dagdrömma om en person som levde ett liv som var raka motsatsen till mitt.

Han bodde på en segelbåt och hans föräldrars jobb bestod i att segla runt med turister i Västindien. Efter ett tag hade jag tänkt ut en historia om mitt alter ego som jag började skriva ner i ett enkelt ordbehandlingsprogram på min Ataridator. Kort därefter tog jag tag i mitt eget liv och skrivandet fick en paus som varade ända fram till för tre år sedan. Men historien fanns hela tiden i mitt huvud och jag visste att någon gång i framtiden skulle jag skriva klart den. Naturligtvis gick textfilerna på disketten från min gamla Atari inte att rädda men det var nog mest tur. Historien blev bättre den här gången, dessutom har jag haft stor hjälp av Camilla som fick fria händer när det gällde det språkliga finliret.

Som jag tjatat om tidigare har ett av målen med att spendera vintern här i Barcelona varit att färdigställa mitt manus – och nu är det klart! Finn (som min 15-årige huvudperson heter) och hans familj är just nu på väg till Sverige i ett par gröna vadderade kuvert. Mottagarna av dessa kuvert är en handfull förlag som ger ut ungdomsböcker. Oddsen för att bli publicerad är minimala, men även om redaktörerna bara skrattar åt mitt manus och skickar tillbaka ett standardbrev med förklaringen att min historia inte passar in i deras produktion för tillfället, så har jag uppnått mitt mål: jag har gett mina karaktärer liv och vi har haft väldigt kul tillsammans under alla dessa timmar.

Vad jag inte hade räknat med var att de skulle lämna ett tomrum efter sig så fort de hoppat ner i kuverten. Men det är klart – om man själv bor på en segelbåt med Barcelona precis utanför relingen behöver man kanske inte dagdrömma om någon i en liknande situation längre …

I mitt huvud har mina karaktärer och deras båt blivit mer och mer verkliga, och en av de sista sakerna jag gjorde var att skissa fram ett omslag och några båtritningar.

Ibland krävs det ett bildbehandlingsprogram för att ens drömmar ska bli verklighet

Naturligtvis seglar mina karaktärer runt i en båt jag själv har ritat, 65 fot borde väl räcka?

P.S. Tack till alla er som stått ut med att höra mig berätta om mitt manus och orkat läsa igenom det – nu ska jag snart börja terrorisera er med en uppföljare!