November

Tänk om någon, varför inte en liten välklädd man med plommonstop och en liten lustig mustasch, hade knackat mig på axeln den där kvällen för 25 år sedan och sagt ”om 25 år kommer du att gå ut och äta en brakmåltid på restaurang Sagardi i Barcelona med den här lilla söta flickan som du just nu lite tafatt försöker ragga upp”. Inte fasen hade jag trott på honom då, plommonstopet och mustaschen till trots. Om han sedan envist hade fortsatt ”inte nog med att ni kommer att smörja kråset på denna Baskiska gourmetkrog, när ni efter en tvåtimmars matorgie lämnar den kommer ni att traska hem till er segelbåt som ligger förtöjd ett par hundra meter därifrån” då hade jag nog tagit hans ord för mer orimliga än hans blotta existens.

Det är alltså ett kvarts sekel sedan Camilla och jag blev ”ihopa”. Jag var 17 och Camilla 16 år, vilket betyder att vi har varit tillsammans nästan hela våra liv, i varje fall den delen av våra liv som räknas. Åren precis innan dess har inget som helst nostalgiskt värde för mig, faktum är att jag börjar få svårt att minnas en förcamillisk tid. Livet blev bättre sedan vi träffades, och det bästa av allt är att det fortfarande blir bättre och bättre.

Och så några bilder från igår kväll: