Camillas inlägg

Vissa gamla vanor är visst svåra att göra sig av med … För lite mer än sju år sedan köpte vi Isola och seglade då hem henne från Stockholm till Malmö, och om man bortser från regnet och motvinden som vi kämpade oss igenom under den sommarmånaden var det en fin resa längs den svenska ostkusten. Men trots det så tillbringades de följande seglingssemestrarna utan undantag på västsidan – framförallt längs den klippiga och karga Bohuslänskusten.

Och i går kväll när vi hade passerat Palmabukten och svängt in i Cala de Santa Ponsa, precis söder om Andraitx, var det något som kändes väldigt bekant. De höga, kantiga bergen som jag har saknat så var tillbaka, vattnet kändes på något sätt friskare och så var det förstås den där solnedgången … Västkusten är bästkusten, helt enkelt. Eller?

Och förresten, om man nu får lov att klaga lite. Jag vet, egentligen får jag inte det men nu gör jag det i alla fall. Var sjutton håller alla andra långseglande roliga och spännande par/familjer/tjejgäng/killgäng/ensamseglare/kollektivseglare etc. i vår ålder hus? Va? Va? Var är ni, jag vet att ni måste finnas där ute någonstans? Och visst, vi har inte kommit längre än till Medelhavet, men alla andra kan väl ändå inte redan vara i Karibien eller i Söderhavet eller på väg till Antarktis?

Så. Färdigklagat för idag.

Med risk för att skrämma iväg våra läsare, som väl snart tror att vi har gått och blivit religiösa eller nåt, kan jag inte låta bli att följa upp Adams känslosamma kommentar från igår. När jag tittar på den där bilden av oss själva i förra inlägget (det är alltid lite skumt att rigga kameran och ta ett självporträtt där man försöker se ut som om någon bara råkade gå förbi och fångade en i en väldigt avslappnad situation, men jag kan ärligt säga att jag kände mig precis så avslappnad – och bakis – som bilden försökte visa) så har jag nästan svårt att tro på det jag ser. Ibland är det lätt att ta saker för givet och bara låta dagarna flyta iväg, tryggt förvissad om att nästa morgon kommer att bjuda på samma molnfria himmel och kluckande vågor. Men oftast, för mig i alla fall, så brukar tankarna efter ett tag börja leva sitt eget liv och försöka få mig att tvivla på att det verkligen är möjligt att ha det så här bra. Och så plötsligt är allting nattsvart. Trots molnfri himmel och kluckande vågor.

Men då finns det som tur är alltid en väldigt klok och insiktsfull (jag ska inte tjata om hur snygg han är, det vet ni redan att jag tycker) man nära till hands, som vet precis hur han ska få mig att bli glad igen. Och som får mig att inse att jag kan göra saker som jag inte tror att jag vågar. För om man vågar, då kan det hända att man plötsligt en dag sitter där i kvällssolen och ser lite bakis ut, i sitt lilla skvalpiga hem.

Fin

På väg till Cala en Porter på Menorcas sydkust i en fin slör. Jag kanske ser lugn ut på ytan, men i mitt huvud flyger tankarna kors och tvärs. Det kan vara stora saker på gång.