Camillas inlägg

För exakt ett år sedan rumlade vi runt i Barcelonas förtrollande gränder och åt tills vi storknade på restaurang Sagardi. Då var det nämligen 25 år sedan en mycket ung och blyg liten flicka för allra första gången blev följd hem till dörren av sin drömprins.

Väl värt att fira även i år tyckte vi och konsulterade Tripadvisor (en utmärkt recensionstjänst på nätet om du ska resa någonstans och vill veta var de bästa hotellen, restaurangerna, sevärdheterna osv. finns) för att hitta Cartagenas mest romantiska bord att slå sig ner vid. Och det är inte helt otänkbart att vi lyckades – på det lilla torget Plaza de Alcolea hittade vi restaurangen La Marquisita, komplett med grönskande gasoluppvärmd utegård, charmerande servitris som såg ut att komma direkt från valfri Almodovarfilm (tyvärr var hon lite blyg och ville inte vara med på bild), tjockmagad vinkypare och rödrandig huskatt som sneglade lystet på våra fisktallrikar. Tyvärr blev vi så exalterade över maten att vi glömde föreviga varandra, så ni får hålla till godo med kvällens meny.

Adam försöker fokusera på vår grillade abborre men har man en linslus till fru så har man …

“Min systers goda cheesecake” lät förvisso lockande, men sen hittade vi den perfekta desserten en dag som denna

Hjärtformad chokladtryffel! Vem kan motstå det?

Jag tror inte att jag har druckit en undermålig kopp kaffe sedan vi kom till Spanien, och den här var i världsklass

Titta, här är jag ju igen … mätt och glad och mycket nöjd med kvällen. Gärna ett år till, tack!

Njuter av en lugn och ensam kväll i köket. Har för säkerhets skull hängt ut en ”do not disturb”-skylt och apterat båten med taggtråd, allt för att freda oss mot det skoningslösa sällskapslivet. Ibland måste man vara hård.

När vi gled in i Cartagena för drygt en vecka sen var vi inte helt säkra på om det här verkligen skulle bli vår vinterhamn. Vi hade läst en massa trevliga saker om staden och bara hört gott om den från andra båtboende, men visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Och med förra vinterns ytterst sociala Barcelonavistelse i färskt minne trodde åtminstone jag att det skulle bli svårt att känna samma entusiasm inför den här okända staden. Men ack vad jag bedrog mig!

Orsaken till att vi inte gjort något väsen av oss under så många dagar är helt enkelt att vi inte har haft en lugn stund. Adam och jag är ju vana vid att strosa omkring mer eller mindre ensamma, med bara varandra och våra kameror som sällskap, men sedan vi kom hit har vi inte gjort annat än umgåtts med folk. Vi trodde att antalet liveaboards skulle vara ganska blygsamt men hamnen fullkomligt svämmar över av trevliga holländare, tyskar, spanjorer, danskar, norrmän, kanadensare, australiensare, engelsmän förstås och så en och annan svensk. Den ena trevligare än den andra. Men efter att ha mättat den största sällskapshungern tror jag nog att vi snart ska kunna återgår till ett någorlunda normalt liv igen. Normalt enligt vår måttstock i alla fall.

Och just det, om det inte framgick så bestämde vi oss för att stanna kvar här. Lovar att visa mer av den fantastiskt vackra staden och omgivningarna så fort vi lyckas slita oss från hamnlivet …

Tjejsnack – så lätt att ta för givet, men väldigt märkbart när man inte fått njuta av det på ett tag